Medan dalklockan tickar

Medan dalklockan ännu tickar börjar det vara dags att ta avsked av församlingen och folket i Skogsbyn. De har nu alla nått trons mål och flyttat till ett ljus dit inget orent kan komma. Vissa sorgliga saker har jag lämnat oskrivna. Alla som nådde fram fick nåden att vandra en tid i tro på livets Herre Jesus. 

Även de som lämnade ett sorgligt vittnesbörd efter sig vandrade en bit med frälsaren, men avvek senare. Tänk att även Stina som barn fick leva i en brinnande barnatro. Hon fick ett namn som vittnar om frälsaren. Hon hette Kristina medan hon i kören av söndagsskolbarn sjöng ”Jesu lilla Lamm jag är”. Efter Isaks födelse tog hon ett nytt namn vilket blev Stina. Hon tyckte att det namnet passade bättre ihop med certifikatet.

Vi avslutar med att låta Stig sammanfatta Herrens godhet. Han har tagit avsked av familjen och sitter fastklämd mellan två poliser och är på väg till ett okänt öde. I hans inre ljuder ändå en av Sions sånger. Jesus bor i hjärtat och harpan är inte mera upphängd i pilträden.

”Till klangen av harpor en skara en gång står för Jesus och sjunger med fröjd en ny sång. Han oss älskat, han oss renat ifrån all vår synd. Hans är äran och lovet för evigt, Amen.” Framtiden är i Jesu goda händer och Stig är trygg. Han sjunger vidare ”En gång de av synden nedfläckade var, nu i renade dräkter de jublar envar.”

Den för vittnesbördets och Jesu bekännelses skull avkragade prästen sjunger stilla under tårar. ”Sin ovän till präst och till kung har han gjort, han har köpt oss och lärt oss att sjunga. Hur stort! Så hopplös och hjälplös var syndare är, om ej Gud honom renar och blir honom kär.

Stig öppnar ögonen. Han ser ej mera konstaplarna och han sjunger nu högt. ”I Jubel vår lovsång skall ljuda en gång, alla trogna med oss stämmer in i vår sång.” Änglaskaran sjunger med i refrängen.

”Hans är äran och lovet för evigt. Amen.”