Där på taket står den olycksbådande tuppen. Vi vet att en tupp inte är tyst. Den stiger upp med solen och gal om morgonen.
Tuppen påminde Petrus om hans fall. Så egentligen är tuppen välsignad.
"En av översteprästens tjänare, en släkting till den vars öra Petrus hade huggit av, sade: "Såg jag inte själv att du var med honom i trädgården?" Petrus nekade än en gång – och strax gol en tupp."
Översteprästerna har ännu många tjänare. De sover inte heller. Och de tycker inte om att människor tillbringar tid med Jesus om än man sover, som Petrus gjorde i trädgården.
Vi minns hur Saulus gjorde. "Men Saulus försökte utplåna församlingen. Han gick in i hus efter hus och släpade ut både män och kvinnor och satte dem i fängelse."
Översterästeprästernas tjänare har inte heller brist på pengar. De tog ju också Judas pengar och hittade användning för dem.
Lukas skriver:
"Ungefär en timme senare var det en annan som bestämt försäkrade: "Visst var den där med honom. Han är ju galilé!" Men Petrus sade: "Människa, jag förstår inte vad du pratar om!" Och genast, medan han ännu talade, gol tuppen.
Då vände Herren sig om och såg på Petrus. Och Petrus kom ihåg Herrens ord, att han hade sagt till honom: "Innan tuppen gal i natt ska du tre gånger förneka mig." Och han gick ut och grät bittert."
Tuppen gol medan Petrus ännu talade. Och vid tuppens ljud möter Petrus Jesu blick.
Egentligen är det bra med tuppar. Så länge något skakar om oss och vår blick vänds mot Jesus finns det hopp.