Här i tiden kan en kristen ibland få känna sig som en torkad kvist. När jag tänker på den i synd fallna människans begränsningar kommer en psalmvers av Topelius i mina tankar:
"Som den unga björk i skogen växer frisk i sommarregn, låt mig växa stark och trogen i ditt goda fadershägn. Och när stormar skakar mig, låt mig fäste ha i dig och mig hålla vid det ena: att dig älska, frukta, tjäna"
Det är gott att minnas att Fadern är vingårdsmannen. Att Jesus är det sanna vinträdet. Kanske man också kan ta björken som en bild, då vi har svårare att kunna förstå vinträdets eller vinstockens uppbyggnad.
Den växt som har sitt fäste i Herren Jesus, i Kristus drabbas inte av röta, av torka. I Kristus är även en människa som känner sig som en torkad kvist en ny skapelse.
Den nya människan växer för himmelen. Den gamla behöver avta, känna av törst och litenhet för att den nya skall få spira för evigheten.
Redan här nere. Känn vårens friska doft. Tänk på fästet i Kristus. Tjäna Gud med glädje om än det sker i mänsklig svaghet.
I en annan psalm sjunger vi: "Det våras i dal, och det knoppas på höjd, vi ser att Guds rike är nära. Där uppe fullkomnas för evigt vår fröjd,det hoppet skall ständigt oss bära. Gud, låt oss få mötas i himlen en gång, din ära bland änglarna sjunga"






