torsdag 19 november 2026

Ett ögonblick

"Vid vart flyktigt andedrag och när jag skall dö en dag, när till okänt land jag går, när inför din dom jag står: Klippa, du som brast för mig, låt mig gömma mig i dig! (ss 131)

När Luther i huspostillan beskriver domen och dialogen mellan Jesus och de saliga och de osaliga skriver han att det handlar om ett ögonblick.

Ett ögonblick.

I en annan sions sång sjunger vi: "Mildaste Jesus, min salighetsklippa, jag din förtjänst mig tillägnar som min. Dig vare lov, jag min otro fått slippa, jag står inskriven i himlen som din! Hellre förnekar du dig och din Fader, än att jag nånsin utstruken kan bli. Därför med glädje och fröjd jag nu sjunger: Snaran är sönder och fågeln är fri!"

Tänk vilken salighetsklippa vi har. Hans förtjänst får jag räkna som min.

I Guds nåd i Kristus Jesus finns det rum. Idag och på domens dag..


Jesus fullbordade vad vi borde. Det får vi förtrösta på.

Ett ögonblick och det riket som Jesus berett öppnas inför våra ögon. Gud är god..

onsdag 18 november 2026

Bland frestelser och plågor

Luther skriver i stora katekesen angående frestelserna:

"Därför är det två alldeles skilda ting att känna anfäktelser och att samtycka eller säga ja därtill. 

Känna anfäktelse måste vi alla, ehuru icke alla på samma sätt, utan somliga starkare och svårare. 

Sålunda frestas ungdomen framför allt av köttet, senare de vuxna och gamla av världen. 

De åter, som syssla med andliga ting, d.ä. de starka kristna, av djävulen."

Så långt Luther. Köttet bär vi alltid med oss. Här i världen lever vi våra liv, men vi lever inte av världen.

Och vi är på vandring mot himlen, medan djävulen går mot eldsjön.

Vi förstår att det uppstår spänningar och att vi känner av dem. Men Jesus har segrat. Han har övervunnit alla fiender.

Därför får vi frimodigt be:

Inled oss inte i frestelse!



tisdag 17 november 2026

Den rättfärdighet som gäller inför Gud

Jag hittade en artikel från 2017 av Set Erlandsson. Nedan ett utdrag:

- -

Rättfärdiggörelsen – det villkorslösa evangeliet

Den fullkomliga rättfärdighet som alla syndare behöver för gemenskap med Gud och inför domedagen och evigheten kallas i Rom 1:17 ”Guds rättfärdighet”. 

I evangeliet uppenbaras hur människan ska återfå det rätta förhållandet till Gud, den helighet och rättfärdighet som hon förlorade på syndafallets dag genom sitt uppror mot Gud. 

”Guds rättfärdighet” i evangeliets budskap betyder både att rättfärdigheten härrör från Gud och att den är en rättfärdighet som gäller inför Gud (Luther föredrar översättningen (den rättfärdighet som gäller inför Gud).

Denna gudomliga rättfärdighet ”uppenbaras”, ordagrant ”avtäckes” enligt Rom 1:17 i evangeliet. 

Det förutsätter att den redan finns innan den uppenbaras eller avtäckes (jämför avtäckandet av en staty vid en invigning!). 

Bara om ting som faktiskt redan existerar kan man säga att täckelset tas bort. Evangeliet handlar om hur Gudamänniskan Jesus Kristus genom sitt liv, sitt lidande och sin död gjort människans förhållande till Gud rätt genom att åt alla människor återvinna den förlorade rätt-färdigheten. 

Genom evangeliet och bara där blir den rättfärdighet som gäller inför Gud uppenbarad och samtidigt erbjuden och framräckt åt alla syndare som en fri gåva. 

Det är inte fråga om något framtida gott som människan under vissa villkor kan få eller förverkliga. Det är fråga om en verklighet som redan finns för människornas räkning. 

Synden är sonad genom Kristi ställföreträdande gottgörelse och Kristi rättfärdighet / helighet tillräknas människorna som deras egen (Rom 5:18; 2 Kor 5:18–19). 

Rättfärdiggörelsen är inte en följd av människans tro, inte någonting som tron åstadkommer. Den finns före tron att tas emot som en färdig, oförtjänt gåva. 

Den räcks människan villkorslöst i evangeliet. Lagen däremot kommer med villkor för ett rätt förhållande till Gud. Den avslöjar genom sina krav människans oförmåga att prestera den fullkomlighet som är en förutsättning för en frikännande dom och evigt liv i gemenskap med Gud. 

Bara det villkorslösa evangeliet kan skapa en tro som litar på och tar emot det eviga livets gåva. Det är Guds nådiga vilja att gåvan ska tas emot och bli människans personliga egendom genom tron. 

Det är bara otron, avvisandet av rättfärdigheten från Gud, som fördömer (Joh 3:18).

Vilken befrielse blev det inte för Martin Luther när han förstod att ”Guds rättfärdighet” i evangeliet var en frälsande gåva, erbjuden syn-dare att gratis ta emot! 

Han hade tidigare trott att ”Guds rättfärdighet” i Rom 1:17 syftade på lagens rättvisa fördömelsedom. Liksom den kyrka han tillhörde hade han blandat in lagens krav i evangeliet. 

Nu såg han vad som menas med ”det glada budskapet”, nämligen att ”Guds rättfärdighet” är en fri, villkorslös gåva från Gud. 

Med Guds rättfärdiggörelse av människan menas hans frikännande dom uteslutande för Kristi skull, inte genom laggärningar (Rom 3:28)


Väntar du på Herrens återkomst?

Väntar jag på Herrens återkomst? Den frågan ställer Luther i en av november månads andakter.

Luthers skrifter utmanar oss. Han skriver att om vi lever i Gud så väntar vi på Jesu återkomst. 

Aposteln Paulus väntade, men väntar jag?

Väntan på Jesus drev aposteln. Han väntade inte på ett uppbrott genom döden, utan levde i hoppet om Jesu återkomst.

Vi förstår att det var Guds kraft som verkade i honom. Han hade fått nåden stt leva i Gud..

Luther skriver om livet i nåden och i väntan på Jesus:

"Vi väntar på det saliga hoppet: att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet (Tit. 2:13). "

Här får vi se skillnaden mellan att leva i Gud och att leva i allt annat. 

Genom detta bibelord kan man få reda på hur nära eller hur långt ifrån ett rätt liv i nåden man befinner sig. 

Låt alla dem som lever ett vackert liv komma fram och berätta om hur de ställer sig till dessa ord. 

Fråga dem om de väntar på Herrens återkomst, om de kan se på den inte bara som en uthärdlig utan en härlig dag, som de längtar efter. 

Är det inte så att den naturliga människan är rädd för den dagen? 

Är det inte sant att om det skulle vara upp till vår natur, så skulle den aldrig komma? 

Men finns det något mer ogudaktigt än att kämpa emot Guds vilja? 

Är inte det precis vad den som vill slippa höra talas om Jesus återkomst gör, i stället för att med lust och kärlek vänta på den dag då Guds ära ska uppenbaras? 

Den som inte med glädje väntar på denna dag, lever därför inte i Gud. 

Då spelar de ingen roll om man till och med kan uppväcka döda. 

Det är nämligen varken vår natur eller vårt förnuft som lär oss att älska Jesus återkomst. Det gör endast hans nåd. 

Nåden gör att vi avstår alla världsliga lustar, ja, börjar avsky dem och längtar efter att få bli befriade från dem. 

Dessutom skapar denna nåd ett gudfruktigt sinne hos oss, så att vi väntar på Jesus återkomst med hopp till honom."


När och där Jesus kommer uppenbaras också nåden..

Rädd för Jesus?

Var inte rädd för Jesus skriver Luther i en andakt för den 19. november:

"Med ett enda offer har han för all framtid fullkomnat dem som helgas (Hebr. 10:14). 

Om du är en syndare – precis som vi alla utan undantag ständigt är – så ska du för den sakens skull inte föreställa dig Jesus som en domare, för då kommer du att bli förskräckt och börja tvivla. 

Förstå den rätta bilden av honom. 

Han skrämmer och dömer inte oss syndare till undergång utan har gett sig själv för våra synder, låtit spika fast dem på korset och tagit bort dem med sitt blod. 

Den som bara kunde få en rätt bild av Jesus, värdera honom högt och se den underbaraste Frälsare och Överstepräst i honom, skulle redan ha övervunnit allt ont. 

Men att göra detta i frestelser och prövningar är det svåraste av allt. Jag känner nämligen djävulens list och vet hur han i frestelsens stund inte bara pekar på den stränga lagen. 

Det som är värre är att han även försöker göra oss rädda för Frälsarens person, genom att visa oss något straffande ord av Jesus för att sätta skräck i våra hjärtan.

Men om nu Jesus gett sig själv till offer för våra synder så kan han ju inte vara någon tyrann eller domare, som ska döma oss för våra synders skull. 

Nej, han vill upprätta dem som fallit. Han vill ge tröst åt förkrossade hjärtan."


måndag 16 november 2026

Första bönen

Helgat varde ditt namn: 


(Att helga är enligt vårt sätt att förstå detsamma som att lova, prisa och ära, både med ord och gärningar.)

Vi får alltså lova Guds namn

Prisa Guds namn - Ja han är god!

Ära hans namn - Leva till hans ära.


Ur Luthers stora katekes:

"35] Helgat varde ditt namn.

36] Detta är nu ett något dunkelt och otillfredsställande uttryck, ty på vårt modersmål skulle vi egentligen säga så: 

"Himmelske Fader, hjälp, att blott ditt namn må vara heligt." 

37] Vad är nu innebörden i denna bön, att hans namn må vara heligt? 

Är det då icke förut heligt? Svar: jo, det är väl alltid heligt med hänsyn till sitt väsen, men med hänsyn till vårt sätt att bruka det är det icke heligt. 

Ty Guds namn är oss givet, emedan vi hava blivit kristna och äro döpta, på det att vi skulle kallas Guds barn och hava sakramenten, varigenom han införlivar oss med sig, så att allt vad Gud äger kommer oss till godo.

38] Här är nu den viktiga angelägenheten, varom vi allra främst böra hava omsorg, nämligen att Guds namn må få sin tillbörliga ära, hållas heligt och högt såsom den högsta skatt och relik, som vi äga, och att vi såsom fromma barn må bedja därom, att hans namn, som eljest i himmelen är heligt, också på jorden, hos oss och alla människor, må vara och förbliva heligt.

39] Huru blir det nu ibland oss heligt? Det tydligaste svar, man härpå kan giva, är: när både vår lära och vår levnad äro gudliga och kristliga. 

Ty emedan vi i denna bön kalla Gud vår Fader, så äro vi skyldiga att alltid skicka och ställa oss såsom goda barn, så att han av oss må hava icke skam, utan heder och berömmelse.

40] Nu varder alltnog Guds namn vanhelgat antingen med ord eller gärningar – ty allt som övas på jorden måste vara antingen ord eller gärning, talande eller verkande. 

41] Det sker alltså för det första, när man predikar, lär och talar i Guds namn vad som är falskt och förföriskt, så att hans namn användes till att smycka lögnen och göra den begärlig.

Detta är den största skam och vanära, som kan tillfogas Guds namn. Vidare också, om man grovt missbrukar det heliga namnet till svordom, förbannelse, trolldom m.m.

För det andra vanhelgas Guds namn också genom ett uppenbart lastbart liv och leverne, när de, som kallas kristna och Guds folk, äro äktenskapsbrytare, 

drinkare, 

girigbukar, 

avundsamma och baktalare. 

42] Då kommer med nödvändighet Guds namn för vår skull att stå där med skam och varda smädat. 

43] Ty liksom det för en lekamlig fader är en skam och vanheder att hava ett elakt, vanartigt barn, som med ord och gärningar handlar så emot honom, att han för dess skull måste lida förakt och smälek: 

44] på samma sätt länder det också Gud till vanära, om vi, som äro uppkallade efter hans namn och av honom fått allehanda gott, lära, tala och leva annorlunda än som goda himmelska barn, så att han måste höra människorna säga om oss, att vi måste vara icke Guds utan djävulens barn.

45] Du ser alltså, att vi här bedja just om det, som Gud i andra budet fordrar, nämligen att man icke skall missbruka hans namn till att svärja, förbanna, ljuga, bedraga etc., utan rätt bruka det till Guds pris och ära. 

Ty den som brukar Guds namn till någon synd, han vanhelgar och oskärar detta heliga namn, såsom man fordom kallade en kyrka oskärad, om ett mord eller någon annan illgärning blivit begången därinne eller om en monstrans eller något annat heligt ting vanärades, något som i sig självt var heligt, men dock genom missbruk blev oheligt. 

46] Detta stycke är alltså lätt och klart, om man blott förstår själva det språkliga uttrycket. Att helga är enligt vårt sätt att förstå detsamma som att lova, prisa och ära, både med ord och gärningar.

47] Gör dig sålunda klart, huru högst nödvändig denna bön är. Ty då vi se, huru överfull världen är av partier och falska lärare, som alla använda det heliga namnet som täckmantel och skylt för sin djävulslära, så borde vi rätteligen utan återvändo anropa och bedja emot alla sådana, såväl emot dem som predika falskt och hava en falsk tro som emot var och en som anfäktar, förföljer och söker undertrycka vår evangelium och den rena läran, såsom biskopar, tyranner, svärmeandar m.fl. 

Men ej nog härmed, vi skola ock bedja för oss själva, som väl hava Guds ord, men icke äro tacksamma därför, ej heller leva därefter som vi böra. 48] 

Om du nu av hjärtat beder om sådant, så kan du vara viss om att det väl behagar Gud. Ty något kärare kan han icke höra, än att hans ära och pris går framför allt annat, att hans ord läres rent samt aktas dyrt och högt."

Om bönen

Under veckan får jag fördjupa mig i bönen "Fader Vår":


"Men att bedja är, såsom andra budet säger, att anropa Gud i all nöd. Det begär han också av oss, och det får icke bero av vårt gottfinnande, utan vi skola och måste bedja, om vi vilja vara kristna, lika väl som vi skola och måste vara lydiga mot fader och moder samt mot överheten. 

Ty genom åkallan och bön varder Guds namn ärat och brukat till själens gagn. 

Detta bör du nu framför allt besinna, så att du kan tysta ned och tillbakavisa sådana tankar, som avhålla och avskräcka dig från att bedja. 

Ty liksom det icke går an, att en son säger till sin fader: "Vad spelar min lydnad för roll? Jag vill gå och göra vad mig lyster; det har ändå ingen betydelse", utan liksom budet finnes: du skall och måste göra det, på samma sätt står det icke i mitt skön att göra eller underlåta, utan jag skall och måste bedja."

Så skriver Luther om bönen i stora katekesen. Att be är att ropa till Gud i all nöd. Luther hävdar att vi inte är kristna om vi inte ber.

Genom bönen blir Guds namn ärat. Vår själ styrks av att vi ber.

Det finns ett motstånd mot bönen och det behöver vi kämpa emot.