Tro och otro

"Genom tron är vi iklädda Kristi rättfärdighet. - Den rättfärdighet som duger inför Gud"

Ungefär så kan vi sammanfatta Guds budskap till oss på trons söndag. Genom tron på Jesus äger vi allt och har frid med Gud.

Tron delar människosläktet i två hopar. De som tror på Jesus och äger himmel och salighet och de som lever i otro och därigenom är utan Gud och utan hopp.

Trons grund är alltså i Gud, i Kristus Jesus. Därför håller den och för oss ända in i himlen.

Igår fick vi också fira Herrens Heliga Nattvard. 

Gud är god!

Kristi fullkomliga offer

"Kristus gick inte in i en helgedom som är gjord av människohand och som bara är en bild av den verkliga helgedomen. 

Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Guds ansikte för vår skull. 

Inte heller skulle han offra sig flera gånger, så som översteprästen varje år går in i det allra heligaste med blod som inte är hans eget. 

I så fall hade han varit tvungen att lida många gånger sedan världens skapelse. Men nu har han trätt fram en gång för alla vid tidernas slut för att genom sitt offer utplåna synden. 

Och liksom människan måste dö en gång och sedan dömas, så blev Kristus offrad en gång för att bära mångas synder. 

Och han ska träda fram en andra gång, inte för att bära synd utan för att frälsa dem som väntar på honom.

(Hebr 9:24–28, SFB)

Som människor och också som kristna umgås vi med eller drabbas av tankar huruvida vi duger inför Gud.

Kristi offer tar bort alla hinder. Jesu blod renar från all synd. Kristus, Guds offerlamm bär världens synder.

Johannes skriver om frimodighet inför domen.

"Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den. Gud är kärlek. Den som förblir i kärleken förblir i Gud, och Gud förblir i honom. 

Så har kärleken nått sitt mål hos oss: att vi har frimodighet på domens dag. 

För sådan han är, sådana är också vi i den här världen. 

Det finns ingen rädsla i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan, för rädsla hör samman med straff. Den som är rädd är inte fullkomnad i kärleken.

(1 Joh 4:16–18, SFB)

Kristi offer gör oss dugliga inför Gud. Själva uppfyller vi aldrig måttet. Men tron på Kristus Jesus lyfter in oss i himlen.

Där finns ej synd. Synden är försonad. Och försoningen får vi tillägna oss genom tron på Jesus.

Tänk vilken Herre vi har..

Staden byggd på sju kullar

"Och jag såg att kvinnan var berusad av de heligas blod, av Jesu vittnens blod. Och när jag såg henne blev jag djupt förundrad. 

Och ängeln sade till mig: "Varför är du så förundrad? Jag ska säga dig hemligheten med kvinnan och vilddjuret som bär henne och som har de sju huvudena och de tio hornen. 

Vilddjuret som du såg, det var och är inte mer, men det ska komma upp ur avgrunden och gå mot fördärvet. De av jordens invånare som inte har sina namn skrivna i livets bok sedan världens skapelse ska förundras när de ser vilddjuret, eftersom det var och inte är men ska komma. 

Här krävs ett sinne med vishet: de sju huvudena är sju berg som kvinnan sitter på. 

De är också sju kungar. Fem har fallit, en är, och en har inte kommit än. Och när han kommer ska han bara bli kvar en kort tid. 

Vilddjuret som var och inte är, han är själv den åttonde men hör till de sju, och han går mot fördärvet."

(Upp 17:6–11, SFB)

I bussen på väg till tågstationen började en kvinna bakom oss berätta om Åbos historia. "Åbo är de sju kullarnas stad" säger hon. Ursprungligen är staden byggd på sju olika kullar. Men då nytt land med tiden steg upp ur havet som en följd av landhöjningen började man sedan också bygga på sankmarkerna mellan kullarna.

Idag har man stora problem då många byggnader sjunker på grund av att grunden ger vika. Man måste med jämna mellanrum förstärka grunden så att byggnadsverken inte rasar.

Kvinnans berättelse är en utmärkt liknelse som beskriver i vilken riktning Åbobiskopen och ärkebiskopen idag för Finlands evangelisk- lutherska kyrka.

Den är ohållbar och det behövs en total kursändring tillbaka till Kristus och hans ord.

De två åbobiskoparna har en stark ställning i dagens kyrka. Båda två har offentligt gjort upp med sin mera eller mindre delvis bibelkonservativa bakgrund.

Man har böjt knä för regnbågsideologin och också för österländskt tänkande genom yoga.

Ständigt hamnar man att ändra kurs då man valt att följa tidsandan också där den står i stark konflikt med Guds bud och hans ord.

Redan på apostlarnas tid kom antikristliga inslag in i kyrkan, men aldrig genom apostlarnas undervisning. 

Idag är det just de som borde vara herdar som böjer knä för antikrist och därigenom förkastar Kristus Jesus.

Johannes beskriver skökokyrkan med följande ord: "I Anden förde han mig bort till en öken. Och jag såg en kvinna som satt på ett scharlakansrött vilddjur, fullt av hädiska namn och med sju huvuden och tio horn. 

Kvinnan var klädd i purpur och scharlakan och smyckad med guld och ädelstenar och pärlor. I handen hade hon en guldbägare, full av skändligheter och smuts från hennes otukt. 

På hennes panna var skrivet ett namn, en hemlighet: "Det stora Babylon, mor till jordens skökor och skändligheter."

(Upp 17:3–5, SFB)

Kyrkfolket, Kirkkokansa

En man frågade av mig på tisdagskvällen om jag hör till folkkyrkan. Själv hade han lämnat folkkyrkan och tyckte att vi gott kunde grunda en frikyrka.

Nå vi hade en riktigt bra diskussion, om än jag lyfte fram att vad skulle det tjäna någon om jag skulle gå ut. 

Att skriva ut sig ur en kyrka, som en gång grundats och formats genom Herren Guds omsorg är annorlunda än att byta bilmärke eller säga upp en tidningsprenumeration.

Om Gud så vill och tillåter. Om Herren dröjer grundas Kyrkfolkets förbund r.f. i Helsingfors den 28. oktober.

Det är inte någon ny kyrka och det handlar inte om att grunda någon ny kyrka. Som jag förstått det handlar det om att bereda "trygga rum" i kyrkan där man kan samlas på ordets grund och Jesus är Herren.

Man vägrar att underkasta sig människotankar och bud och förbehåller sig rätten att fortsättningsvis låta Herren vara Gud. Med andra ord vill man hålla fast vid kyrkans bekännelse och stå stadigt på ordets grund om än ledningen allt mera avviker från den grunden.

Givetvis kan det också finnas människor som tänker och vill annorlunda med. Det får tiden utvisa.

Nu är det olika väckelserörelser som grundar förbundet. Det finns olika traditioner och gudstjänstlivet ser något annorlunda ut.

En väckelserörelse behöver inte nödvändigtvis förändras. Det viktiga och enda nödvändiga är att man vill vara trofast mot Herren och hans ord. Och låta Honom själv leda genom sitt ord och sin Ande. Då går det väl..

Gud är trofast. Den som förtröstar på honom har ett orubbligt fäste i Gud, om än jordens och olika kyrkors och samfunds fästen svajar och vacklar.

Profeten Jeremia skriver: "Och sök den stads bästa dit jag har fört er i fångenskap och be för den till Herren. När det går väl för den, går det också väl för er.

(Jer 29:7, SFB)

Jordens grund

"Och: I begynnelsen lade du, Herre, jordens grund, och himlarna är dina händers verk. De ska gå under, men du ska bestå. 

De ska alla nötas ut som kläder, du ska rulla ihop dem som en mantel och de ska bytas ut som kläder. 

Men du är densamme, och dina år har inget slut.

(Hebr 1:10–12, SFB)

Nog är det en förunderlig vishet som Gud gett bibelböckernas författare.

David skriver om jordens grundvalar:

Då skakade jorden och bävade, himlens grundvalar darrade, de skakade av hans brinnande vrede.

(2 Sam 22:8, SFB)

Samuels mor Hanna skriver om jordens grundpelare:

Han reser den ringe ur stoftet, han lyfter den fattige ur dyn för att sätta honom bland furstar. Och han låter honom ärva härlighetens tron, för jordens grundpelare är Herrens, på dem har han byggt världen. 

Sina frommas fötter bevarar han, men de ogudaktiga tystas i mörkret, för av egen kraft är ingen stark. 

De som strider mot Herren blir krossade, mot dem dundrar han i himlen. Herren dömer jordens ändar och ger makt åt sin kung. Han upphöjer sin smordes horn.”

(1 Sam 2:8–10, SFB)

Herren frågar av Job var han var då jordens grund lades: Var var du när jag lade jordens grund? Svara, om du vet och förstår.

(Job 38:4, SFB)

Herren talar genom Jesaja: "Min hand har lagt jordens grund, min högra hand har spänt ut himlen. Jag kallade på dem, då stod de där.

(Jes 48:13, SFB)

Amos skriver: "Han bygger sin sal i himlen och grundar sitt valv över jorden, han kallar på havets vatten och öser ut det över jordens yta – Herren är hans namn.

(Amos 9:6, SFB)

Gud är allsmäktig. Han upprätthåller den här jorden genom sitt ord. När han tar bort sitt ord går den under.

Din och min frälsning vilar på samma ord som är jordens grund. Innan himmel och jord går under hämtar Jesus sina från jorden återlösta.

I tro och förtröstan på en treenig Gud väntar vi på nya himlar och en ny jord..

Kristi kyrka kan inte heller gå under. Den behöver ingen renovering. Gud kallar däremot till omvändelse och tro.

Innan dörren stängs

"Då ska himmelriket bli som när tio jungfrur tog sina lampor och gick ut för att möta brudgummen. 

Fem av dem var oförståndiga och fem var kloka. De oförståndiga tog sina lampor men tog inte med sig någon olja, medan de kloka tog olja i kärlen tillsammans med sina lampor. 

När brudgummen dröjde blev de alla dåsiga och somnade. Vid midnatt hördes ett rop: Brudgummen är här! Gå ut och möt honom! 

Då vaknade alla jungfrurna och gjorde i ordning sina lampor. De oförståndiga sade till de kloka: Ge oss av er olja, våra lampor slocknar! 

De kloka svarade: Den skulle inte räcka både till oss och till er. Gå i stället till dem som säljer och köp. 

Men när de hade gått i väg för att köpa kom brudgummen, och de som var redo gick med honom in till bröllopsfesten. Och dörren stängdes."

(Matt 25:1–10, SFB)

Porten till ärkebiskopens resident står öppen. I fönstren syns ljus, men inga människor.

Ännu kallar Gud i sin kärlek Finlands och västvärldens folk till ånger, omvändelse, bön och fasta.

Situationen i vår värld är kusligt lik tiden före Nordrikets fall och strax innan andra världsrikets utbrott.

Ännu står Nådens dörr öppen. Men vi anar att svåra tider väntar. 

Använder vi tiden rätt? Blåser vi i basunen likt gamla testamentets profeter?

Verkar vi fullt ut medan tid finns?

Den elfte timmen.

Domkyrkans klockor i Åbo slår elva slag medan jag vandrar förbi ärkebiskopens resident på väg upp mot domkyrkan.

Kyrkan är stängd. Den är idag en byggnadsarbetsplats på flera olika sätt. Kristi kyrka däremot vilar stadigt på Klippan Kristus. Den har apostlarnas och profeternas budskap och Jesus är hörnstenen.

Finlands evangelisk-lutherska kyrka mår dåligt idag och vacklar på grund av att man avfallit från Guds ord, den trygga grund den vilat på i århundraden.

Tolvslaget närmar sig..

 "Himmelriket är som en husbonde som gick ut tidigt på morgonen för att leja arbetare till sin vingård. 

Han kom överens med dem om en dagslön på en denar och skickade dem till sin vingård. 

 Vid tredje timmen gick han ut och såg några andra stå sysslolösa på torget.

 Han sade till dem: Gå till vingården, ni också! Jag ska ge er en rättvis lön. Och de gick. 

Vid sjätte och nionde timmen gick han ut igen och gjorde likadant. 

Även vid elfte timmen gick han ut och fann några andra som stod där, och han sade till dem: Varför står ni här sysslolösa hela dagen? 

De svarade honom: Därför att ingen har lejt oss. Han sade då till dem: Gå till vingården, ni också!

(Matt 20:1–7, SFB)