"Du har fått en del av det eviga livet." Orden i aftonandakten vittnar om något stort. Predikanten syftar på den Helige Ande, den pant som Gud genom tron sätter i hjärtat.
Andakten vid sångstunden avslutas med Herrens välsignelse.
Gud är Evig. Den Helige Ande är Evig. Så får vi då äga en del av evigheten i våra förgängliga jordiska kroppar.
"Piispojen kuuluu ”vaalia kirkon ykseyttä”. Jospa se tapahtuisi sanomalla: Perustakaa jo ne omat kirkkonne, ennen kuin revitte hajalle meidän kaikkien helluntain lahjat ja Pyhän Hengen hedelmät."
Orden ovan är ett utdrag ur en kolumn i tidningen Kirkko ja kaupunki. Författare är Hilkka Olkinuora.
Jag har läst hela skrivelsen några gånger och försökt förstå hur hon tänker. Hon funderar om man kunde bevara enheten inom kyrkan genom att man uppmanar en del att lämna folkkyrkan.
Petrus hade ett annat recept. I slutet av hans pingstpredikan läser vi: "Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva.
Ty er gäller löftet och era barn och alla dem som är långt borta, så många som Herren vår Gud kallar."
Också med många andra ord vittnade han och uppmanade dem: "Låt er frälsas från detta bortvända släkte."
De som då tog emot hans ord döptes, och så ökade antalet lärjungar den dagen med omkring tre tusen."
I Olkinuoras skrivelse saknas pingstens Ande, om än hon skriver om den. Den Helige Ande är en gåva. Ingen människa kan ta den till sig. Ännu idag ges den som gåva när människan omvänder sig och tar emot Kristus som Frälsare.
När människor som velat leva i syndernas tillåtelse får ett stygn i hjärtat av Guds ords predikan och tar emot syndernas förlåtelse kommer pingstens Ande i rörelse.
Pingstens Ande kommer av Fadern och Sonen. För att bevara den behöver vi böja oss inför Guds ord och fly till Guds nåd I Kristus Jesus.
En nåd som fostrar och som är varje morgon ny.
"också er har han nu försonat med sig, när han i sin jordiska kropp led döden.
Han vill låta er träda fram inför sig heliga, fläckfria och oförvitliga, om ni verkligen står fasta och väl grundade i tron och inte låter er rubbas från hoppet i det evangelium som ni har hört och som har predikats för allt skapat under himlen och som jag, Paulus, har blivit satt att tjäna. (Kolosserbrevet 1:22-23)
Paulus lyfte fram hur människan för Kristi skull kan stå helig, fläckfri och oförvitlig inför Gud.
Om vi inte låter oss rubbas från hoppet i Kristi evangelium. Evangeliet om Kristus, om hans försoningsdöd och segerrika uppståndelse till vår rättfärdighet inför Gud är ett budskap full av hopp.
Ett hopp som vi håller fast vid. Som är grunden för vår tro.
"Styrk därför kraftlösa händer och svaga knän. Gör stigarna raka för era fötter, så att den fot som haltar inte går ur led utan i stället blir botad.
Sträva efter frid med alla och efter helgelse. Ty utan helgelse kommer ingen att se Herren.
Se till att ingen går miste om Guds nåd och att ingen bitter rot skjuter skott och vållar skada och många smittas." (Hebreerbrevet 12:12-15)
Jag tänker på Guds frid, på fridens Gud. I Kolosserbrevet läser vi: "Ty Gud beslöt att låta hela fullheten bo i honom och genom honom försona allt med sig, sedan han skapat frid i kraft av blodet på hans kors - frid genom honom både på jorden och i himlen."
Gud skapade och skapar frid i kraft av blodet på Jesu kors.
"Mose talade detta till alla Israels barn, och folket sörjde mycket. De steg upp tidigt följande morgon för att bege sig upp mot den övre bergsbygden och sade: "Se, här är vi. Vi har syndat, men nu vill vi dra upp till den plats som Herren har talat om."
Men Mose sade: "Varför vill ni överträda Herrens befallning? Det kommer inte att lyckas. Herren är inte med er.
Därför skall ni inte dra dit upp för att inte bli slagna inför era fiender. Amalekiterna och kananeerna skall där möta er, och ni kommer att falla för svärd, ty ni har vänt er bort ifrån Herren, och därför kommer Herren inte att vara med er." (2 Moseboken 14: 39-43)
Här i texten möter vi människors övermod. I övermodet är inte Herren med. Herren är inte med. Utmärkande för Babels ande är övermod. Man vill gå före Herren.
Man vill leda Guds folk i en annan riktning eller en annan takt än Gud vill. Och det tillåter inte den gode Herden.
Vi lever i brytningstider då biskoparna som satt sig över Guds ord splittrar och söndrar den folkkyrka där Gud i sin nåd verkat.
Det avfall från Guds ord som vi ser idag är ett tidstecken. Det antikristliga tar Kristi plats.
Det finns ändå en väg framåt. I sången om vägen till det himmelska Jerusalem sjunger vi:
"Är de många, de som vandrar denna väg uppå vår jord? Herrens ande råder alltid där man tar emot hans ord, där man hjälpa vill varandra, bördorna tillsammans bär och där blodets röst får ljuda; synderna förlåtna är."
Gud kan och vill skapa Andens gemenskap genom fridens band. Vi människor förmår det inte. Gud står utanför tiden men verkar i tiden.
Gud visar nog när tiden är inne. Han gjorde det på Luthers tid. Han gjorde det när de stora väckelserna drog fram. Han gör det ännu idag.
Vi har en mäktig Gud. Det sjunger vi också om i sången: "Säg mig, var är det han vandrar, var går Jesus nu idag? Säg mig, var kan jag få höra än hans röst, jag är så svag? Rösten kan du än få höra där hans ord förkunnas fritt, där hans barn tillsammans kommer är han uti deras mitt."
Gud ger sina barn mod och tålamod. Dock inte övermod. Dess källa är en annan ande.
"Jag uppmanar er därför, jag som är en fånge i Herren, att leva värdigt den kallelse ni har fått.
Var ödmjuka och milda på allt sätt. Visa tålamod och ha fördrag med varandra i kärlek.
Var ivriga att bevara Andens enhet genom fridens band: en kropp och en Ande, liksom ni kallades till ett hopp, det som tillhör er kallelse, en Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Fader, han som är över alla, genom alla och i alla.
Men åt var och en av oss gavs nåden, alltefter den gåva som Kristus mätte ut."
Var ivriga att bevara Andens enhet skriver Paulus i Efesierbrevet. Det finns en enhet som Anden skapar, men den kan söndras.
När det mänskliga tar över "spricker" den enhet som Anden skapar.
"Och de sade: "Kom, så bygger vi oss en stad och ett torn som har spetsen uppe i himlen. Låt oss göra oss ett namn, så att vi inte sprids ut över hela jorden." (1 Moseboken 11: 4)
Men det blev inget torn. Gud hindrade det..
Ibland ser Gud det för gott att hindra det som människor vill bygga. Vi kan kalla det för nåd. Gud måste ibland ingripa kraftigt och låta mänskliga försök falla och rasa för att hans goda vilja skall få ske.
"När pingstdagen hade kommit var de alla samlade.
Då kom plötsligt från himlen ett dån, som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt.
Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem.
Och de uppfylldes alla av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala." (Apg 2:1-4)
När Guds folk talar samma språk är det gott. Ändå är det ibland så här nere att vi talar, men den ene förstår inte riktigt den andre.
Orden går inte riktigt fram. Babels ande råder.
På pingstdagen började lärjungarna tala språk som Anden ingav dem att tala. Gud sände sin Ande. Anden från Fadern och Sonen uppfyllde lärjungarna.
Anden satte orden på deras tungor och de som hörde ordet förstod och tog emot det.
