Mod, övermod och tålamod

"Mose talade detta till alla Israels barn, och folket sörjde mycket. De steg upp tidigt följande morgon för att bege sig upp mot den övre bergsbygden och sade: "Se, här är vi. Vi har syndat, men nu vill vi dra upp till den plats som Herren har talat om." 

Men Mose sade: "Varför vill ni överträda Herrens befallning? Det kommer inte att lyckas. Herren är inte med er. 

Därför skall ni inte dra dit upp för att inte bli slagna inför era fiender. Amalekiterna och kananeerna skall där möta er, och ni kommer att falla för svärd, ty ni har vänt er bort ifrån Herren, och därför kommer Herren inte att vara med er." (2 Moseboken 14: 39-43)

Här i texten möter vi människors övermod. I övermodet är inte Herren med. Herren är inte med. Utmärkande för Babels ande är övermod. Man vill gå före Herren. 

Man vill leda Guds folk i en annan riktning eller en annan takt än Gud vill. Och det tillåter inte den gode Herden.

Vi lever i brytningstider då biskoparna som satt sig över Guds ord splittrar och söndrar den folkkyrka där Gud i sin nåd verkat.

Det avfall från Guds ord som vi ser idag är ett tidstecken. Det antikristliga tar Kristi plats.

Det finns ändå en väg framåt. I sången om vägen till det himmelska Jerusalem sjunger vi:

"Är de många, de som vandrar denna väg uppå vår jord? Herrens ande råder alltid där man tar emot hans ord, där man hjälpa vill varandra, bördorna tillsammans bär och där blodets röst får ljuda; synderna förlåtna är."

Gud kan och vill skapa Andens gemenskap genom fridens band. Vi människor förmår det inte. Gud står utanför tiden men verkar i tiden.

Gud visar nog när tiden är inne. Han gjorde det på Luthers tid. Han gjorde det när de stora väckelserna drog fram. Han gör det ännu idag.

Vi har en mäktig Gud. Det sjunger vi också om i sången: "Säg mig, var är det han vandrar, var går Jesus nu idag? Säg mig, var kan jag få höra än hans röst, jag är så svag? Rösten kan du än få höra där hans ord förkunnas fritt, där hans barn tillsammans kommer är han uti deras mitt."

Gud ger sina barn mod och tålamod. Dock inte övermod. Dess källa är en annan ande.

Andens enhet - mänskliga försök till enhet

"Jag uppmanar er därför, jag som är en fånge i Herren, att leva värdigt den kallelse ni har fått. 

Var ödmjuka och milda på allt sätt. Visa tålamod och ha fördrag med varandra i kärlek. 

Var ivriga att bevara Andens enhet genom fridens band: en kropp och en Ande, liksom ni kallades till ett hopp, det som tillhör er kallelse, en Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Fader, han som är över alla, genom alla och i alla.

Men åt var och en av oss gavs nåden, alltefter den gåva som Kristus mätte ut."

Var ivriga att bevara Andens enhet skriver Paulus i Efesierbrevet. Det finns en enhet som Anden skapar, men den kan söndras. 

När det mänskliga tar över "spricker" den enhet som Anden skapar.

"Och de sade: "Kom, så bygger vi oss en stad och ett torn som har spetsen uppe i himlen. Låt oss göra oss ett namn, så att vi inte sprids ut över hela jorden." (1 Moseboken 11: 4)

Men det blev inget torn. Gud hindrade det..

Ibland ser Gud det för gott att hindra det som människor vill bygga. Vi kan kalla det för nåd. Gud måste ibland ingripa kraftigt och låta mänskliga försök falla och rasa för att hans goda vilja skall få ske.

Pingst

 

"När pingstdagen hade kommit var de alla samlade. 

Då kom plötsligt från himlen ett dån, som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. 

Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. 

Och de uppfylldes alla av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala." (Apg 2:1-4)

När Guds folk talar samma språk är det gott. Ändå är det ibland så här nere att vi talar, men den ene förstår inte riktigt den andre.

Orden går inte riktigt fram. Babels ande råder.

På pingstdagen började lärjungarna tala språk som Anden ingav dem att tala. Gud sände sin Ande. Anden från Fadern och Sonen uppfyllde lärjungarna.

Anden satte orden på deras tungor och de som hörde ordet förstod och tog emot det.  

Guds rike vacklar inte!

Guds rike vacklar inte hörde vi i dagens andakt i radion. Helvetets portar blir aldrig övermäktigt för det riket.

Visst var det trösterika ord..

Riket är alltså Guds. Ingen kan äga det riket. Ingen kan rycka det till sig.

Ännu när dess Herre Jesus kommer tillbaka står det fast

Nåd och Sanning

Andra Moseboken 34: 4-9:

"Mose högg ut två stentavlor, likadana som de förra, och tidigt följande morgon gick han upp på Sinai berg, så som Herren hade befallt honom, och han tog med sig de båda stentavlorna. 

Då steg Herren ner i molnskyn och ställde sig där nära intill honom och ropade ut Herrens namn. 

Och Herren gick förbi honom där han stod och ropade: " Herren! Herren! - en Gud, barmhärtig och nådig, sen till vrede och stor i nåd och sanning, som bevarar nåd mot tusenden och förlåter överträdelse, synd och skuld, men som inte låter någon bli ostraffad utan låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen och barnbarnen, ja, tredje och fjärde släktledet." Då böjde sig Mose hastigt ner mot jorden och tillbad.

Han sade: "Herre, om jag har funnit nåd för dina ögon, så må Herren gå mitt ibland oss, fastän det är ett hårdnackat folk, och förlåt oss vår synd och skuld och gör oss till din arvedel."

Kärnbibeln definierar nåd som omsorgsfull kärlek och sanning som stabilitet, fasthet, trofasthet.

Vi människor behöver nåd och sanning. Dessa två finner vi hos Jesus. Han är full av nåd och sanning.

Johannes skriver: "Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning."

Kärleken har sin glädje i Sanningen

"Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst,

den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda.

Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen.

Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting."

Jesus gläder sig inte över orättfärdigheten. Jesus har sin glädje i sanningen..

Sanningen

"Men vi är skyldiga att alltid tacka Gud för er bröder, Herrens älskade, eftersom Gud från begynnelsen har utvalt er till att bli frälsta, genom att Anden helgar er och ni tror sanningen. 

Det är detta som Gud har kallat er till genom vårt evangelium, för att ni skall vinna vår Herre Jesu Kristi härlighet. Stå alltså fasta och håll er till de lärdomar ni har fått, muntligt eller genom brev. 

Må vår Herre Jesus Kristus själv och Gud, vår Fader, som har älskat oss och i sin nåd gett oss evig tröst och gott hopp, uppmuntra era hjärtan och styrka er till allt gott i ord och gärning."

Sanningen är ett ord som förekommer 3 gånger i det andra kapitlet av det andra tessalonikebrevet.

Aposteln beskriver hur någon röjs ur vägen för att antikrist skall kunna framträda. Sanningen, Guds Sanning, Jesus Kristus trängs undan där det antikristliga växer till.

Sanningen om Gud, sanningen om människan, synd och nåd har inget rum i antikristliga sammanhang.

Jakobstadsborna har valt en kyrkoherde som har en annan syn på människan än Herren Jesus. Hon är öppen för att viga samkönade par till ett "kristet" äktenskap.

Guds ords sanningar har fått ge vika. 

Det är farligt om Guds ord som är Sanning måste röjas undan för att bereda plats för människan. När och där empati och medkänsla tar Sanningens plats frodas laglöshet.

När vi skapar en kristendom utan sanning är det inte mera kristendom. Om Jesus är endast vägen och livet, men inte sanningen så har vi en hemmagjord Jesus.

Samtidigt med att sanningen sätts att sidan avtar också kärleken. Endast i Jesus finns den kärlek som är tålig och mild. Som inte upphör. Som är evig och Sann.

Räddningen för rövaren var att få tillbringa de sista dagarna i sitt liv med Honom som sade sanningen.