Kapitel 13 På skattjakt med Herren

Det är intressant att skriva en bok om himmelen. Det är också mycket svårare än jag tänkte mig, fast på ett sätt också lättare. Endast Gud vet ju vad som finns i himmelen. Visst berättar han något, egentligen ganska mycket. Men om han inte öppnar ordet kan vi inte skriva. Om han inte öppnar våra sinnen, kan vi inte ta det himmelska till oss.

Jag tänkte faktiskt avsluta projektet, eller lägga bokskrivandet på is. Men så kom jag efter ett samtal med en broder att tänka på skatten. Då tändes en ny glöd och jag fick ge mig ut på skattjakt med Herren. Tänk, vad intet öga har sett, vad intet öra har hört har Gud berett åt dem som älskar Honom.

Och tänk, först har han älskat oss, långt innan vi fick en vilja att söka honom. Han leder över berg och ljusa dalar och hem till Sions sköna salar. Ibland får vi även sitta på hans axel och då berättar han.

Rösten är öm. Han berättar om sin Fader. Han berättar om lammen som gått vilse. Han varnar för ulven och de ställen där den kan ligga på lur. Och han visar vägen framåt. Titta där borta, där är Fadershuset. Gud Fadern väntar där hemma. Han står med öppna armar och han ropar, kom hem.

Var dag är en sällsam gåva, även de mulna för också de för oss närmare Fadershuset. Tick, tick, klockan tickar. Han har satt evigheten i vårt hjärta. Steg för steg drar han oss till sig. Ibland hör vi himmelens klockor ringa. Då får vi stanna. Då får vi lyssna. Stilla, andäktigt tar vi nya steg, med nytt mod vandrar vi vidare.