Bönernas bro

Jag fann något där i Skogsbyn. Det var böner och innersta tankar. Jag får inte skriva om allt, ja det syntes inte alltid utåt, men där fanns en glädje i Herren. I prövningens stunder, i sorgen, mitt i det svåra, ja även under förföljelsen fanns det förtröstan och framtidstro.

Jag funderade, jag tänkte varifrån kom den förunderliga glädjen. Vad var källan? Jag såg den öppna bibeln, jag betraktade de knäppta händerna. Jag kände av den himmelska friden.

Jag såg sjukdom, lidande, anfäktelser, jag såg det rytande lejonet smyga omkring. Men jag såg muren av eld som hindrade hans härjningar. Jag hörde lejonet ryta och i den öppna boken lärde jag mig känna igen dess läten. Det var synden, världen, döden och köttet.

Men jag såg att det var en skara som redan segrat. De övervann fienderna genom Lammets blod. Och jag fick se vem som ledde dem. Den Helige Ande, Kristi Ande. De såg endast glimtar av den väldige, av urtidens Gud. Men han vandrade mitt ibland dem.

Jag såg honom gå bland skogarna, över bergen och i dalarna. Jag förnam att det var en vän som vandrade mitt ibland dem. Jag hörde de frälsta och saliga ropa "o min Herre och min Gud". Jag hörde evangeliets röst, jag kände rösten, jag såg såren. Han vandrade genom Skogsbyn.