Kapitel 11 I länsbiskopens residens

Sture hade hela tiden strävat uppåt. I den gamla kyrkan hade han varit prost. Redan på den tiden kände han Stig. Någon gång i ungdomen hade de varit i samma kamratkrets. Han och Stig, samt John och Ernst.

Vilken barnslig tro jag hade då. Tack Gud för att du lät mig växa. Tack för att jag var en av de första som förstod att alla kan vara präster. Tack för att jag insåg vilken stor sak det är att män kan gifta sig med män och att de är utmärkta som prästpar. Tack för att jag fick modernisera den gamla kyrkan och tack för nåden att jag fick bli länsbiskop i Certifikatkyrkan.

Voi Stig, hur kunde du vara så trögtänkt. Får se om du förstår din chans nu. Sture slår sig för bröstet då telefonen ringer. Det är hans syster, hon som är med i sekten. Vad vill hon nu då muttrar Sture.

Systern är upprörd. Sture du kommer inte att få förödmjuka Stig en gång till. Jag vet att Jesus hjälper honom. Sture minns du faktiskt inte den tiden då du älskade Jesus. Minns du diskussionen vi hade efter att kören hade sjungit "Närmare Gud till Dig!

Det var ju du som fick välja sången den gången. En ilning går igenom biskopen. Första gången på länge ser han för sin inre blick barndomens Jesus. Sedan ser han på sin märkta hand och slänger på luren.

Med det här märket kommer jag längt tänker han. Sedan faller han till marken och handen bryts vid fallet. I biskopsgården slocknar belysningen. Det blir mörkt, beckmörkt.