De hade hört något. De hade hört löftet. I Paradiset vandrade deras första föräldrar. Genom den härliga lustgården flöt fyra floder. Vid ena flodens strand glänste klippor beklädda av guld. Men en dag skedde det förfärliga, allting bleknade och den gyllene stranden byttes mot en torr och kall ödemark.
Gud kallade det synd. Själva kände de av dess smärta. Minnet av paradiset bleknade, men löftet, det fanns kvar.
En stad, något ännu fullkomligare än trädgården. Vid lägerelden berättade de för barnen. Herren Gud har berett något. Det kommer ner från himlen och det är fullkomligt. Lägerelden dör ut. I den sköna värmen sluter han ögonen.
Han ser det gröna fältet. Han ser kullen och korset. Bakom kullen brinner himlen som av eld. Färgprakten är skimrande. Han ser en skara klädd i vitt. De bär skinande vita kläder. Han ser på sin slitna och smutsiga rock.
Han sluter ögonen. Då ser han något. Det knistrar i skyn. Han ser staden av guld som kommer ner från himmelen. Den är lika hög som bred. Där finns rymliga hus. Allt är nytt och rent.
Pappa vakna, berätta för mig om staden. Berätta om löftet och om frälsaren. Pojken lyssnar, han sluter ögonen. Åter ser han staden. Den fullkomliga, platsen utan tårar, utan strider, utan ormar.
Han gömmer det i hjärtat. Han har en längtan. En stad, en plats utan faror, utan det hemska som kallas synd. Han stänger ögon och somnar gott. Tänk vad Gud är god.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar