Från Skogsbyn till
Evigheten!
En måndag i advent får jag ett förtroendeuppdrag. Jag
uppmanas att sammanställa berättelsen om familjen Nåd och dess vandring från
Skogsbyn till Evigheten. Jag stiger in i kammaren i den lilla stugan. På väggen
tickar den gamla dalklockan. Pendeln svänger och det är fridfullt. Vad skall jag
skriva frågar jag försiktigt. Jag borde få en version av boken färdig till jul.
Ur dunklet kommer en röst. Skriv att Gud är god, skriv att i
himlen finns det ännu rum. Hjärtat slår något extra slag. Skall jag skriva om
himlen? Svaret kommer sakta, nej det skall du inte skriva om. Skriv om vägen
till himlen, berätta om vägen dit och tre generationers öden under vandringen. Jag lyssnar noggrant. ”Vägen känner du ju”. Jag
ser mig runt i rummet och blicken faller på en öppen bibel. Visst känner jag
vägen, visst känner jag Herren Jesus. Ni har annars ett ovanligt men mycket
vackert släktnamn säger jag glatt. Nåd, Arne och Ester Nåd, visst var det så ni hette?
Arne och Ester Nåd berättar: Ja
allt är nog av nåd. Det är nog endast om Guds godhet och hans nåd, Herren Jesus
som vi vill berätta. Men vår familj fick ju vara objektet för Guds nåd. Jag
avbryter, men jag vet ju att ni också drabbades av stor sorg. Det stämmer säger
Ester, men Jesus bar oss genom sorgen. Nu blir Arne ivrig. "Skriv att Herrens
nåd är var morgon ny."
Tänk att vi på vår ålderdom ännu
fick barn, två tvillingpojkar berättar Ester. Skriv att Gud ger här nere vad vi
behöver och att himlaarvet blir ännu över. Arne är full av tacksamhet, från
släkte till varar hans nåd. Evig är hans nåd inflikar jag. Tick tick svarar
dalklockan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar