I många nyhetssändningar har det de sista dagarna visats bilder av ett kors. Ett kors på en röd stor byggnad. Ett barn har insjuknat i mässling och den lille hade besökt bönehuset strax innan sjukdomen bröt ut. Av någon anledning hade den lille saknat motgift mot sjukdomen. Mässling är en mycket smittosam sjukdom, som vi inte kan ta lätt på. Vi förstår ju att en sjukdom som hindrar att man får besöka bönhuset, och att en smitta som hindrar andra att vara där aldrig kan vara bra.
Men det fina som media ännu har missat är ju berättelsen om korset. "Korset blott, korset blott, må förbli min ära, tills på andra stranden jag, får dig vara nära." Jesus har befallt oss att berätta om korset, platsen där världens synd blev försonad. Platsen där du får ett motgift mot syndens smitta. I Paradiset fanns ingen synd, ingen sjukdom, ingen död. Allting förändrades efter att synden kom in i världen. Varför? Jo, synden skiljer människan från Gud. För att nå staden, den himmelska staden måste du få problemet med din synd löst. Lösningen som Gud i sin stora kärlek har fastställt är Herren Jesus.
Ingen människa är syndfri, därför behöver varje människa Jesus. Utan Jesus kommer ingen in i himmelens land. Utan Jesus kan ingen bestå inför Gud. Utan Jesus är människan ogräs som en dag bränns upp i elden, en lång dag, en dag i evigheten. Därför borde man nog berätta mera om korset.
Men jag tänkte nu egentligen berätta något om Farfar. Jag vet ju att Farfar är i himlen hos Gud. Varför, Jo Farfar hade mött Jesus, han hade hört om honom bl.a. genom sin Far Anders.
Farfar hade sitt namn skrivet i himlen. Här på jorden hette han Axel. Farfar hade upplevt mycket. Han hade varit många år i Amerika. Han var en av de starkaste männen där har jag hört berättas. Men Jesus var det viktigaste för Farfar. Han visste att Jesus är vägen till himmelen. Han kände till det viktigaste här på jorden och därför var han en lycklig och förnöjd man.
Jag visste att Farfar var lycklig med sin Jesus, jag kände det. Farmor hade länge varit död och Farfar bodde därför hos oss i en liten kammare. Där fanns gungstolen. Där fanns spännande saker. Där fanns även "apokatten", den konstiga saken som luktade av gammal tobak. Där fanns påsen med godis, men där fanns famnen, den varma famnen där jag nu som då fick sitta tillsammans med storasyster.
Och faffa han sjöng ibland. Medan gungstolen rörde sig sjöng han: "Det blir något i himlen för barnen att få, för de barn som i Herranom dö. De få kronor av guld, de få harpor också, de få kläder så vita som snö". Där i hemmet, även i kammaren strömmade floden fram. Floden och berättelsen från paradiset och Lammets tron. Vi fick dricka ur strömmen som går från Guds tron. Den tron där vi en gång skall samlas och se och förundras och tacka och prisa Gud.
En morgon vaknade jag sent. Klockan var elva. Någonting var ovanligt. Faffa hade flyttat hem till Gud. Men verket var ännu inte färdigt. En kristens verk tar aldrig slut, inte ens om det kommer hembud. Några dagar senare tar vi farväl utanför bårhuset i Larsmo. Sedan kommer sången som jag kommer att bära med mig hela livet. Mäktigt stiger den upp mot himmelen. Håret står på den lilla pojkens armar och han känner en förnimmelse av himlen, av Gud.
"Om en kort liten tid, får vi mötas på Himmelens strand" Om en kort liten tid får även vi mötas på den ljuvliga strand. Där i det härliga landet ovan skyn ljuder för evigt lovsången till Gud. Renade från synden genom Jesu blod. Fria genom hans heliga namn berättar vi vidare åt kommande släkten. Många kapitel är oskrivna. Gud vet om de skrivs här på jorden eller i himlen.
Reningen från syndens smitta finns hos Jesus. Det budskapet ljuder ännu på jorden. I bönehuset samlas man ännu för att höra om Jesus. För Faffa var det fest att få vara där. Idag är festen för honom ännu större. Därför låt aldrig synden stryka ut ditt namn ur livets bok. Synden är ju redan försonad. Därför, tro på Herren Jesus. Han är vägen till himmelen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar