Jag tror att det var en ganska realistisk beskrivning. Men det ligger så nära människans natur att förhärliga den egna insatsen. Guds verk är det ändå att få komma till tro, att bli bevarad i tron och att tjäna Herren.
Även efter jul kommer det en vardag. Feststämningen byts kanske mot en kaotisk arbetsdag med trötthet och bekymmer. Är då Gud annorlunda, är då Jesu verk mindre värt och bristfälligt jämfört med igår eller i förrgår?
Någonstans på ett ålderdomshem är kanske renoveringen ännu på hälft. Det är svårt att hitta ingången, organisten lider av flunssa, kanske feber, kantorn tappar rösten och andaktshållaren är trött och uppgiven. Finns det då mindre kraft i Guds ord, är då psalmernas budskap torftigare om de yttre omständigheterna inte är så glamorösa?
Är inte Jesus densamme igår, idag och i evighet? Det är trösterikt att Gud inte är beroende av vältränade yrkesmän utan att evangeliet är kraften.
Allt har sin tid, Herrens nåd är var morgon ny, stor är hans trofasthet. Redan före Gud skapade människan visste han vilket verk hon är. Han visste att människan skulle falla i synd och gå förlorad utan Guds eget ingripande.
Så mycket älskade Gud oss, så älskar Gud oss att Jesus gjorde allt. Han helade det söndriga, han tvättade bort synden och allt, ja hela frälsningsplanen lät han bli nerskrivet i Bibeln, böckernas bok.
Löftena håller, segern är vunnen och Herren Jesus skall en dag torka den sista tåren. I dag hjälper han. Tack gode Gud!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar