"Då kom ett moln och sänkte sig över dem, och ur molnet hördes en röst: "Han är min älskade Son. Lyssna till honom!" Och plötsligt, när de såg sig omkring, såg de inte längre någon där utom Jesus." (Markus 9: 7-8)
Markus evangelium är ett förunderligt evangelium. När man läser igenom det på några dagar noterar man hur det hela tiden handlar om Jesus. Han gör under. Han kallar och sänder ut lärjungar. Han mättar stora skaror.
Och nu i kapitel 9 uppenbarar han sin härlighet och så ser lärjungarna slutligen endast Jesus.
Vår kristna tros enda grund är ju Jesus. Men det händer så lätt att vi får andra grundstenar. Och snart så växer de sig lika stora som Jesus. Plötsligt är han inte mera grunden och hörnstenen.
Skriver jag nu för mycket, att Jesus är den enda grunden? Vi har ju Guds ord som är våra fötters lykta. Där har vi ju också Mose och Elia. Och de vittnar ju om Jesus.
Vi har ju lagen och predikan om synd och nåd. Vi har ju syndernas förlåtelse.
I lagen finns inget hopp om den inte driver oss till Jesus. Vår synd kommer vi inte bort ifrån utan Jesus. Det skulle inte finnas någon nåd utan Jesus.
Utan Jesus ramlar all slags tro sönder. Det finns ingen kristendom om det inte handlar om tron på Jesus.
Lärjungarna såg endast Jesus och hans härlighet. De korta små stunder då vi får vara inför Guds ord och endast se Jesus är sköna stunder.
Sen riktar vu blicken på allt möjligt annat. Vi irrar än hit och än dit. Vi fäller våra tårar. Vi stapplar och faller. Vi kämpar med modlöshet, tvivel och den här tidens mödor.
Men Guds ord kommer till oss. Se på Jesus - Guds lamm som bär världens synder. Som tar bort världens synder.
Lina Sandell skriver:
"Jag irrade länge än hit och än dit och sökte en väg till Guds himmel, och sökte väl stundom med allvar och flit bland människomeningars vimmel. Jag sökte dock inte i Ordet, och se, hur kunde jag då finna bot för mitt ve, hur kunde jag då finna vägen?
Min redliga bättring, min tro och mitt hopp, min ånger, min bön och min lydnad, se där, vilka trappsteg jag timrade opp, se där, var jag sökte min prydnad! Men aldrig den lydnaden provet dock höll, och sten efter sten från den byggnaden föll. Den blev ingen brygga till himlen.
Och under allt detta stod Jesus så huld och ropade till mig så trägen: Se jag har betalt din omätliga skuld, jag ensam, jag ensam är vägen! Jag, jag har förvärvat och återlöst dig. Säg, vill du ej låta dig nöja med mig, den nya, den levande vägen?".