Av degen som Israels barn fick med sig från Egypten bakade de osyrade brödkakor. Den hade inte hunnit bli syrad, eftersom de hade drivits ut ur Egypten utan att få dröja. De hade inte heller kunnat göra i ordning någon reskost åt sig.
Ja det är en stor skara som under den högstes beskydd ger sig iväg. Hurudan reskost har han månne berett åt dem?
Mose sade till folket: ”Kom ihåg den här dagen då ni drog ut ur Egypten, ur träldomshuset. Med stark hand förde Herren ut er därifrån, och därför får inget syrat ätas.
Men målet är klart, löftets land som Gud lovat åt fäderna. Ett land som flödar av mjölk och honung. Gud ger också direktiv om en evig gudstjänst på den sjunde dagen för släkte efter släkte till minne av det som Herren gjorde då han avslutade livet i träldomen.
Det ska vara som ett tecken för dig på din hand och som en påminnelse på din panna, att Herrens undervisning ska vara i din mun, för med stark hand har Herren fört dig ut ur Egypten.
Men var och vartåt går nu vägen. När farao hade släppt folket förde Gud dem inte genom filisteernas land. Vägen genom
filisteernas land på Gazaremsan längs Medelhavskusten var den vanliga karavanvägen mot Israels land.
Det var också den närmaste vägen, men Gud valde inte den för sitt folk. Gud tänkte nämligen att folket kunde ångra sig och vända tillbaka till Egypten när de fick se krig hota. Därför lät han folket ta en omväg genom öknen mot Röda havet.
De bröt upp från Suckot och slog läger i Etam vid utkanten av öknen. Herren gick framför dem, om dagen i en molnpelare för att visa dem vägen och om natten i en eldpelare för att ge dem ljus. På så sätt kunde de vandra både dag och natt. Molnpelaren upphörde inte att gå framför folket på dagen och inte heller eldpelaren på natten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar