Det har varit intressant att som vägbyggare några dagar tänka på den smala vägen. Vad är det egentligen för en väg? Vad menar Jesus?
Kanske man kan kalla den smala vägen för Guds rikes väg eller vägen i Guds rike.
När du av Guds nåd kommit in genom den trånga porten, har Gud berett en väg vidare. En väg genom livet till Guds himmelska rike.
När jag med trons ögon nu betraktar denna Guds förunderliga väg ser jag den himmelska staden framför mig. Vägen verkar gå rakt in i himmelen.
Vägen är en banad väg. På vägen finns fotspår av profeter som vandrat där. Apostlarna har vandrat där. Och framför allt så har Jesus vandrat där.
Den smala vägen är Jesus väg. Han har planerat, byggt och han underhåller även vägen genom Guds ord som ljuder. Han vandrar på vägen, om än han oftast är osynlig för vandrarnas blick.
Men med trons ögon ser vi den osynlige. Likt Mose härdar vi då ut när vandringen börjar kännas tung.
Jag ser vidare och ser spåren av Pappa. Jag ser hans resliga gestalt när vi på söndagarna vandrar mot bönehuset. Jag känner sommarens ljumma vindar.
Om vintern knastrar snön under fötterna. Glädjen och friden är ändå den samma.
Jag ser en äldre man lutad mot vandringsstaven. En man lutad mot rollatorn. Han försvinner från min blick.
Då ser jag spåren. Spåren som leder in genom Jaspisporten, ända in i den himmelska staden.
Den smala vägen, Jesus, Guds Sons tros väg leder ända in genom den öppnade pärleporten.
På min vandring vidare tackar jag Gud. Jag ser harporna som hänger där i pilträden, där de stundom vilat under de tunga etapperna.
Jag hör gamle Börje berätta om spåren i sanden. Åter ser jag en härlig gestalt. Jesus som bär en trött himlavägsvandrare och spåren går åter ända in i himlen.
Så hör jag sången: "Mina synder nu Gud har förlåtit..
Jag lyssnar till sångens ord som ljuder där på vägen: "Mina synder nu Gud har förlåtit, hela skulden med blod betalt! Tack och lov, tack och lov, Herre Jesus! Tack och lov, tack och lov, min Gud!"
Jag hör Guds ords predikan ljuda med en varm röst: "Jag är A och O, den förste och den siste, begynnelsen och änden. Saliga är de som tvättar sina kläder så att de får rätt till livets träd och får komma in genom portarna till staden."
Vandrarens kläder blir skinande vita, vitare än snö, vitare än vit ull. Jesu blod är ett förunderligt reningsmedel.
Jag lyssnar till sången som ljuder: "Vägen dit upp till det himmelska Kanaan går genom öknar och fiendeland, men om jag följer den blodröda fanan skall jag en gång nå den gyllene strand."
Guds ords predikan fortsätter: " Men utanför är hundarna och ockultisterna, de sexuellt omoraliska och mördarna, avgudadyrkarna och alla som älskar lögnen och ägnar sig åt den."
Min blick fastnar vid några som ligger slagna bakom vägdiket som märker upp den smala vägen. Jag ser Guds tjänare som ömt vårdar de slagna, de av synden bedragna.
Åter hör jag rösten, den himmelska: " Och Anden och bruden säger: "Kom!" Och den som hör det ska säga: "Kom!" Och den som törstar ska komma, och den som vill ska fritt få ta emot livets vatten."
Jag ser de slagna resa sig och med lätta steg springer de vidare. Jag ser hur de åter har fäst blicken vid Herren Jesus och vid den skimrande himlaporten.
Jag har fått njuta av en underbar vila en grå lördagsmorgon. Jag har fått nytt mod genom det levande vattnet.
Ännu finns det ett budskap åt mig och jag läser orden. Jag tackar Gud för dem. Orden är allvarliga. Men det är också allvarligt att vara på vandring för fienderna är många.
Vad står det skrivet? Vad är det sista budskapet? Jag smyger mig in bland skaran av profeter, av heliga Guds män och kvinnor som läst och hört samma ord:
"För alla som hör profetians ord i denna bok betygar jag: Om någon lägger något till dessa ord, ska Gud lägga på honom de plågor som beskrivs i denna bok.
Och om någon tar bort något från orden i denna profetias bok, ska Gud ta ifrån honom hans del i livets träd och i den heliga staden som beskrivs i denna bok.
Han som betygar detta säger: "Ja, jag kommer snart."
Jag knäpper mina händer. Tack Herre för de orden. Du kallar vägen för den smala vägen. Vi får inte göra den smalare. Vi får inte göra den bredare.
Jag förstår. För jag såg också en skymt av olyckan. Under min morgonvandring fick jag betrakta den breda, flerfiliga vägen söm ledde åt ett annat håll. Till först såg den vacker ut. Men Guds ord avklädde den. Jag fick se vad den breda vägens vandrare inte såg.
Jag såg lögnen bli avslöjad. Guds ord lät mig se eldsjön. Den hemskaste synen var hur vägen fylldes av flammande eld, då när basunen ljöd, när den himmelska porten stängdes. Den sista vandraren hade nått fram till den himmelska porten.
En sista stilla röst hör jag ännu i fjärran. Jag lyssnar för det är Jesu röst. Vad sade han? Vad säger han ännu?
"Kämpa för att komma in genom den trånga porten."
Rösten ljuder som en varning på den breda vägen. Även himlavägsvandrarna hör samma röst, medan de tackar Gud för nåden och ser mot den sköna porten.
Jesu röst ljuder:
"Många, säger jag er, ska försöka komma in men inte lyckas. När husets Herre har stigit upp och stängt porten och ni står utanför och bultar på porten och säger: Herre, öppna för oss, då ska han svara er: Jag känner er inte, varifrån är ni? Då kommer ni att säga: Vi åt och drack med dig, och du undervisade på våra gator. Men han ska svara er: Jag vet inte varifrån ni är. Gå bort ifrån mig, alla ni som gör orätt.
"Där ska ni gråta och gnissla tänder, när ni ser Abraham, Isak och Jakob och alla profeterna i Guds rike medan ni själva hamnar utanför."
Jag förstår: För människan är det omöjligt, men för Gud är allt möjligt. Rösten ebbar ut:
Amen, kom Herre Jesus!
En ny nådens dag, med dess utmaningar, dess tjänst och vila på den smala vägen börjar.
"Herren Jesu nåd vare med alla."
I Guds ords ljus är den breda vägen inte vacker för den leder till förtappelsen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar