Fyra husbönder

"Snart hos Jesus i himmelen står vi på hemlandets sälla strand, snart hemma i himmelen går vi långt borta från mödans land."

Brodern lyfte fram igår vad som väntar där hemma. Där i evigheten då vi inte är begränsade av tidens band. Och jag förstår: Där hos Gud är det ingen tid mellan att själen kommer hem till Gud och den sista basunen ljuder, då Uppståndelsens härliga morgon börjar..

Tidens begränsningar har vi här på jorden. Tänk ingen tid..

Men här i tiden, här i Guds vackra värld. Här där sommarnatten är så skön och förunderlig får vi genomgå olika mödor. Jag tänker på tre ovanliga somrar jag upplevt. 

Somrar där tiden liksom stannat upp då en familjemedlem lämnat tiden och gått in i Evigheten.

Den första sommaren var 1980 då faffa dog. Morgonen den sjuttonde juli fick jag sova länge. Med förundran minns jag att jag vaknade vid elva tiden på morgonen. Tiden hade stannat. Ingen hade väckt mig. Höbärgningen tog en veckas paus. Faffa var hemma hos Gud. Tiden mötte evighet.

Sommaren 2005 blev den andra sommaren då Gud kallade hem en husbonde. Åter stannar mycket upp. Men traktorerna rullar ut. Säden sätts i jorden. Handen är vid plogen men hjärtat är i himlen.

Och det kommer en tredje sommar då tiden stannar. Pappa får ännu se där hemma hur traktorerna rullar ut om våren. Sommaren kommer och han får fira Bosundmötet där hemma tillsammans med mor.

Dagen därefter den 12 juni lämnar pappa den "nya gården" för sista gången. Själv sitter jag i skogen och gråter. Det gick inte att arbeta på grund av sorgen som griper mig. Omtöcknad av bedövningen från ett tandingrepp tidigare under dagen känner jag sommarens hetta. Det är en varm dag och hettan dallrar i luften.

Det blev den tredje sommaren då tiden stannar. Jag tänker på Guds löften till sig själv: "Så länge jorden består ska sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra.”

Gud allena vet hur många somrar den här jorden ännu får skåda. 

Tre husbönder har jag fått se bäddas ner i hemjordens mull. 

Själva är de redan hos Gud. Den här tidens mödor tynger dem inte mera. 

Jag tänker på en fjärde som lämnade mödornas land redan 1940. Den ålderdomsblinde himlavägsvandraren gick hem till Gud den 26. april. 

Vinterkriget hade upphört den 13. mars. Fortsättningskriget börjar nästa sommar. Säden läggs i jorden. Skörden bärgas. Det Gud lovar, det håller han.

Det kommer ännu en sommar. Vi vet inte om det är sommar i Norden. En Guds basun ljuder. Förvandlingen börjar. I sitt ord beskriver Gud processen med aposteln Paulus ord:

"Vi säger er detta enligt ett ord från Herren: vi som lever och är kvar till Herrens ankomst ska alls inte komma före de insomnade. 

När en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då ska Herren själv komma ner från himlen, och de som har dött i Kristus ska uppstå först. 

Därefter ska vi som lever och är kvar ryckas upp bland skyar tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så ska vi alltid vara hos Herren. 

Trösta därför varandra med dessa ord"

Vi har en mäktig Gud. Ordet kallar också Honom för tröstens Gud. Sin egen son begravde han i den rikes grav. På söndagens morgon uppväckte han sin son.

På samma sätt väcker han alla sina i tron insomnade barn. Även de fyra husbönderna som vilar i mullen vid min hembygds kyrka.

Om Gud så vill firar vi Herrens måltid med dem nu på söndag. De fyra finns på den andra sidan. På den osynliga sidan av altarrunden. Vi andra här i mödornas land. Men Gud välsignar även mödan.

Och samma Gud betjänar oss. Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Tänk att vi också får vara hans barn. Husbönderna var hans barn.

Sommarnatten går mot sitt slut. Jag knäpper mina händer i tack till Gud. Tack för att jag fick prisa dig denna sommarnatt. Välsigna du även morgonnattens sömn. Om den ej kommer får jag be och begrunda din storhet.