Tidningen Kodin Kuvalehti har en intervju med en biskop. I rubriken säger hon att himlen är redan här, inte bara någon annanstans. ”Taivas on jo täällä. Ei vain jossain toisaalla.”
Hon kallar vardagliga korta ögonblick för himlen. Det kan vara då grannen skickar ett meddelande: "välkommen till vårt vardagsrum. Ikväll samlas igen klubben av kvinnor som ser på romantiska filmer. "llalla kokoontuu taas kylän naisten romanttisten elokuvien katselukerho, tervetuloa olkkariimme."
Himlen definieras vidare:"Minusta taivas on niissä hetkissä, jolloin yksinäisyys murtuu ja tuntee kuuluvansa johonkin: toiseen ihmiseen, kauniiseen maisemaan, siihen missä on.”
Varför väljer man att använda sådana här obibliska definitioner? Varför skapar man en egen himmel, som bara bygger på luft?
Guds ord definierar nog himlen på ett helt annat sätt och det gör också den kristna tron. Den judiska definitionen av himlen är platsen där Gud regerar.
Matteus beskriver hur himlen öppnades: " När Jesus hade blivit döpt, steg han genast upp ur vattnet. Då öppnades himlen, och han såg Guds Ande sänka sig ner som en duva och komma över honom. Och en röst från himlen sade: "Han är min älskade Son. I honom har jag min glädje."
Visst kan vi få känna en försmak av himlen här nere. Men inte handlar det om romantiska filmer, utan om stunder då den Helige Ande förhärligar Kristus Jesus..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar