Arne Nåds minnen

(Utdrag ur boken från Skogsbyn till Evigheten)

Synen i gungstolen.

"Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst. Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord. 

Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud. Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud." (Andra Korinterbrevet 5)

Arne har själv blivit gammal. När han sitter hemma i gungstolen kommer minnena. Han minns tiden då väckelsen gick fram som en löpeld genom Skogsbyn. Han minns farfar Konrad, som var ett utvalt redskap i Herrens tjänst. Konrad hade på sin ålderdom kraftigt nedsatt syn. Och Arne fick vara med honom på hans predikoresor i byn. 

Han fick ibland leda farfar när han vandrade runt i byn. Hand i hand kom de gående längs vägen, han och farfar Konrad. Men om än Konrads syn var nedsatt hade han en andlig klarsyn. Han visste att man i byn behövde få höra försoningens ord. De ord som också hade öppnat hans ögon. Han utgick ofta från orden i andra Korinterbrevets femte kapitel, när han sänd av Gud vandrade runt i byn.

Arne vet att han snart skall få möta sin frälsare för han har redan överskridit den ålder som Guds ord anger för ett långt liv. Men Arne är trygg för hans tro är förankrad i klippan Kristus. Min rättfärdighet inför Gud är endast den som vi finner i ordet: "Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud"

Tacksamheten uppfyller hans hjärta. Tänk att jag ännu får uppleva en jul här nere. Med förtröstan tänker han på Evigheten och sjunger hemlandets sånger: 

"När ängeln snart vid basuners ljud för mig fram inför tronen hos Gud, låt mig där då få lyssna till kallelsen din: Kom till eviga glädjen in!"

Men ännu har jag en uppgift här nere tänker han. Och så knäpper han sina händer och ber. Medan han ber får han en syn. Han ser en skara som går längs byvägen. Han ser de krokar där han ledsagade farfar. Men byn ser annorlunda ut i synen. Åren har gått.

Han ser hur ljusen slocknar i fönstren och hur det blir mörkt. Men i öster rodnar himlen. Plötsligt hör han rösten som ljuder: "Se brudgummen kommer!"

Så blir det ljust och han ser människor lyftas mot skyn, medan en del står kvar på vägen med händerna för ansiktet.

Han sitter stilla i gungstolen. Och han fortsätter att be. Han ber för kommande släkten. Och hans böner stiger upp mot himlen, till Gud.

Och Gud hör de böner som bes i Jesu namn. För i det namnet finns det frälsning.