En julaftonsberättelse (2)

 2. I granngården, hos familjen Stark

Medan julfriden har skänkt sig över familjen Nåds stuga är stämningen annorlunda i granngården. Arvid Stark som levt utan Gud och utan hopp här i världen har fått syndanöd. Han inser hur han försummat sin familj och när han tänker över sitt liv faller han allt längre ner i missmod. Frun Eva som är glad över att maken funderar över sina livsval kan ändå inte hjälpa. Det som har varit har varit och nu måste vi se framåt säger hon. Inte var det Jesus som fick dig att sluta dricka säger Eva. Vi skall vara glada över den nya situationen, men inte behöver du tänka mera på det där med frälsning, på synd och nåd.

Sonen Einar däremot har berättat om friden hemma hos familjen Nåd och hur man där gläds över frälsningen i Jesu namn och i kraft av Hans blod. Han har berättat om hur Gud har en god vilja och hur han älskar alla människor, samt hur han kallar människan till en gemenskap med sig, till ett nytt liv. Tidigare på dagen när mamma och pappa hade sörjt över att det inte funnits pengar till julklappar åt barnen Einar och Edit, hade Einar försökt trösta sina föräldrar.

Han berättade att den bästa julklappen är ett rent samvete och frid med Gud. Han återgav vad han fått höra vid sammankomsten hos familjen Nåd. Där sjöng man om himlen och reningen i Jesu blod. Arnes farfar Konrad hade predikat:

Han (Jesus) söker upp oss för att frälsa oss. Din och min frälsningstid är här och nu. Gud kommer själv till oss. Det är inte du och jag som kan komma till Gud. Vi skall öppna vårt hjärta för Jesus som kommer. Han kommer till oss i ordet, i nattvarden, i dopet. Vi behöver få höra att vår synd är förlåten för Jesu Kristi skull. Gud ger frälsning. Vi öppnar vårt hjärta. Vi tar emot Guds nåd och frälsning.

Einar fortsätter: ”Jesus hämtar de som tagit emot honom som sin Herre och Frälsare. Tron är en levande relation till Herren Jesus Kristus. Och Jesus kommer snart.” Arvid hade gråtit och kramat om sin son. Sedan hade han frågat om Einar vill läsa julevangeliet här hemma, så som han gjorde på skolans julfest. Det gör jag gärna svarade Einar.

När familjen hade ätit sin enkla kvällsmat hämtar Arvid den gamla bibeln från hyllan. Han putsar bort dammet och säger åt sin son. Nu får du läsa, så får vi lyssna till Guds ord. Och den lilla gossen öppnar den bibel som han ibland bläddrat i och läser den text han läst i skolan. Det är 20 verser säger han och höjer sin röst. Han läser med sin klara och tydliga barnaröst:

Jesu födelse:

Och det hände vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas. Detta var den första skattskrivningen, och den hölls när Kvirinius var landshövding över Syrien. Alla gav sig då i väg för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Så for också Josef från staden Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad som heter Betlehem, eftersom han var av Davids hus och släkt. Han for dit för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som var havande. När de befann sig där var tiden inne då hon skulle föda. Och hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom de inte fick plats i härbärget.

 I samma trakt uppehöll sig några herdar, som låg ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod en Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de blev mycket förskräckta.  Men ängeln sade:

"Var inte förskräckta! Se, jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren. Och detta är tecknet: Ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba." Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:

"Ära vare Gud i höjden och frid på jorden till människor hans välbehag."

När änglarna hade farit upp till himlen, sade herdarna till varandra: "Låt oss nu gå till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss få veta." De skyndade i väg och fann Maria och Josef och barnet som låg i krubban. Och när de hade sett det, berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det förundrade sig över vad herdarna berättade för dem. Men Maria bevarade och begrundade allt detta i sitt hjärta. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för allt som de hade hört och sett, alldeles som det hade blivit sagt till dem.”