Tänk när en gång

I en Sions sång sjunger vi om den dag när all dimma har försvunnit, det mörker som omhöljer livet här. Igår kväll sänkte sig en dimma över myrmarken där jag plockade hjortron.

I dimman blir allting annorlunda, även fåglarnas sång verkar tystna. Men sången för oss till den dag då Gud och Lammet ersatt solens sken. 

I mina tankar kom uppståndelsens morgon. Varje människa skall uppstå vare sig hon tror på Gud eller kroppens uppståndelse.

Ett Guds barn ser då den Jesus hon trott på stråla som solens sken och all dimma, allt töcken är för evigt borta.

Men hur blir den otroendes uppståndelse? Hon uppstår ju för att dömas av en Gud hon aldrig trott på, eller en Gud hon förkastat för att följa sina lustar här i världen.

Skillnaden är så enorm att det gör ont att skriva om det. Vi kan inte fatta vad det innebär att uppstå för att bli bortvisad från Guds ansikte.

Som människor kan vi inte frälsa eller rädda någon från den eviga olyckan. Men vi kan varna och visa på Jesus som är uppståndelsen och livet. Ordet om Honom kan ge liv och rädda från den eviga döden.

Visst stör det en människas syndaglädje när hon påminns om vad otron leder till. Men det är nåd att få bli väckt i otrons sömn.

Sions sång nummer 324 slutar med orden: "Väck Jesus denna tanke i mitt hjärta, var gång vägen blir mig för mödosam." 

Tanken på den dag då Jesus torkar Guds barns tårar ger glädje och ljus i dimman. Nådens sol strålar underbart och dimman skingras.