Visst var det delvis sant vad Adam säger, men Adam hade nog
fått klara direktiv när det gällde trädet med kunskap om gott och ont. Gud hade
gett en befallning ”Du kan äta fritt av alla träd i lustgården, men av trädet
med kunskap om gott och ont ska du inte äta, för den dag du äter av det ska du
döden dö”.
Adam ser nu plötsligt både Gud och kvinnan som fiender eller motparter.
Rimligt sett borde han också inse att ormen är en fiende, men bibeltexten
uppenbarar inte om han inser det ännu.
Däremot är det trösterikt att Herren strider för människan.
När Herren strider får människan vara stilla. Egentligen säger ju Mose att ni
skall hålla er stilla. Det är som en befallning. Farao och hans härar kan ses
som en bild av ondskans makter. Varför skall människan då vara stilla? Borde
hon inte också strida?
Striden mot ondskan är ändå något som endast Herren kan
göra. Striden utkämpade Jesus och han förlorade inte en enda kamp. Ondskans
härar stod emot honom, men de var maktlösa inför honom. Herodes, fariseerna, sadducceerna,
människor som den onde hade ett grepp om stod emot Jesus. Den slutliga striden
mot djävulen vann Jesus på korset.
När Herren strider, när Jesus strider så är korset i
centrum. När människor kivas, strider eller ser snett på varandra är ”jaget” i
centrum. Korset ger oss insikt om Guds goda vilja. Han gav sitt liv för hela
världens synder. Till sitt rike kallar han människor ur alla folk och stammar.
Vi människor har så lätt att tänka ”Vi och de”. Och naturligtvis är jag en del
av vi och han, hon hör till de.
När Herren strider är det annorlunda. Striden är Herrens, endast
i Honom kan vi människor kämpa ”den goda kampen”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar