120 år

Då sade Herren: ”Min Ande ska inte bli kvar i människorna för alltid på grund av deras förvillelse. De är kött och deras tid ska vara hundratjugo år.”

Det råder litet olika tolkningar huruvida Gud här ger en utmätt nådatid åt den dåtida mänskligheten eller begränsar människans livstid till 120 år. Det kan också vara frågan om både och.

Ändå levde Noas ättlingar länge och ännu Abraham levde i 175 år medan Sara dog i en ålder av 127 år.

Den tid som var utmätt var 120 år och under den tiden verkade Noa troget. Noa byggde. När befallningen kom var det redan förutbestämt att endast Noas familj, eller 8 personer skulle bli räddade. För den fallna mänskligheten var nådatiden slut. Noas familj var ett undantag.

Ännu idag ger Guds ord inte något löfte om någon annan nådatid än idag. Idag, så länge ordet ljuder och ordet går ut och når fram är bättringens och omvändelsens tid.

I en predikan jag lyssnade till igår lyfte brodern tydligt fram denna sanning då han frågade och hoppades att lyssnarna har frid med Gud. När människan har frid med Gud genom tron på syndernas förlåtelse för Jesu skull är det gott och tryggt att leva.

Guds ord talar aldrig om någon stegvis bättring. Kallelsetiden är alltid stunden då ordet går ut. Kallelsen till omvändelse och tro är alltid i realtid. Det visar även berättelsen om Noa. Var det månne så att nådens tid tog slut 120 år förrän arkens dörr stängdes?