Allting lämnar på hälft.

Jag lyssnade för en tid sedan på en predikan som hade titeln "allting lämnar på hälft."

Predikantens vilja var att lyfta fram att allting lämnar på hälft. Det jordiska lämnar på hälft när vi far hem till Gud.

Allting lämnar på hälft har jag känt under veckan när utmaningarna har hopat sig i arbetet. Dagarna har blivit långa och i går kväll fick jag rett upp det mest brådskande.

Men vad är det som är det mest brådskande? Gör vi rätta prioriteringar här i livet? Kanske det är bra att någon gång bli påmind om att allting lämnar på hälft.

Det viktigaste är att biljetten är stämplad sade fiskarpojken någon gång när vi reste till Dragsvik met tåget. Han hade siksmörgåsar med sig och bjöd även åt mig. För honom lämnade fisket på hälft. Bröderna fick sköta om det..

Arbetet lämnade också på hälft där hemma när jag måste hoppa på tåget och påbörja militärtjänstgöringen. Men det viktigaste var klart. Det var frid i hjärtat. Brodern fick sköta mjölkningen en tid, men han har nu redan länge varit hemma hos Herren.

Jag minns ännu sången jag nynnade på. "När solen dalar dit jag flyr på bönens vinge glad, när nästa morgonrodnad gryr min blick höjs till Guds stad, och under dagens kamp och strid min själ där finner ljuvlig frid."

Det är viktigt att det viktigaste aldrig lämnar på hälft. Relationen till Gud genom tron på Jesus är vårt livs viktigaste uppgift. Den får aldrig lämna på hälft.

Hur ljuder då de andra verserna i sången?

"Det finns ett hem dit stormens brus ej någonsin skall nå. Uti Guds kärleks himlaljus ej mörker skall bestå. O ljuva hem, där jordens strid en gång förbyts i himmelsk frid!

Där finns ej sorg, där finns ej nöd, var tår avtorkas där, och syndens lön, den bittra död, av liv uppslukad är där jordens trötta vandringsman för evigt ro och vila fann."

Kanske det är bra att någon gång påminnas om att allt här nere lämnar på hälft. Men vad gör det när Gud gör nya himlar och en ny jord. Allt har sin tid.

Snart går tåget. Jag får inte missa det..