År 1518 lyfte Luther fram att turkfaran var ett straff, ett Guds gissel för den kristna världens avfall och synder. Luther verkar också senare ha hållit fast vid den synen.
På våren 1529 kom Luther ut med skriften ”Om krig mot turken”. I en analys av boken finner jag följande ord. Jag citerar:
"På liknade sätt hade Gud i GT straffat det avfälliga Israel genom att låta främmande härar tåga in i landet. Det viktigaste i kampen mot turken var därför självrannsakan, bot, bättring och bön. Endast så kunde Guds gissel avvärjas eller mildras. Omvändelse med tro på rättfärdiggörelsen av nåd allena följt av Andens nya liv var här, liksom så ofta annars, det genomgående grundtemat i Luthers skrifter." Citatet slut.
Mänskligt sett kommer den närmaste tiden att vara orosfylld. Men jag tror att det är viktigt att Guds folk behåller fattningen. Självrannsakan, bot, bättring och bön hör till det kristna livet. Rättfärdiggörelsen är endast av Guds nåd. Men Gud kallar till ett nytt liv där synd är synd och nåd är nåd.
Igår kväll läste jag ett vittnesbörd i tidningen "Uusi Tie" av en prövad man "Jeesus kantaa, käy miten käy". Han skriver till slut:
Alla människor bör komma ihåg att vi är dödliga. Det här livet är tillfälligt (väliaikaista) och vi är på väg till himmelen. Det dagliga fokuset får inte för mycket flyttas bort från den här sanningen. Jag ser ändå inte ner på det vardagliga livet, utan det är en del av den större bilden (att vi är på väg till himmelen.
Riktningen är mot Kristus. Det är viktigt att kalla andra med på samma resa. Så långt Tuomas, som också är Lutheran..
Det är gott att få ta del av himlavägsvandrares budskap. Det ger ny glädje och nytt mod i vandringen på himlavägen. I bibeln finner vi ett gott råd för vandringen: "Gräla inte på vägen hem!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar