Idag råkade jag lyssna till en gammal sång - sången om lilla Anna, flickan som ville gå i söndagsskolan. Hennes fader var en drinkare som sökte sin förnöjelse på krogen, bland gudsförgätna fäder som skövlade hemmen.
I söndagsskolan lärde Anna älska Jesus frälsaren och hon sjöng med ljus och glädje: "Jag är glad, han är min vän."
En dag när lilla Anna sjöng om Jesus barnens vän börjar fadern svärja banna, frågar: vem har lärt dig den?
Flickan förbjuds under hot att gå till söndagsskolan. Och en söndagsmorgon blir hon slagen av sin pappa och dör senare. Annas sista ord till Fadern blir: "vill ej pappa älska Jesus och gå med i himmelen?"
På dödsbädden ber ännu lilla Anna: "Hälsa pappa när han kommer ifrån krogen att jag ber att vi mötas får hos Jesus och att han ej dricker mer."
Den lilla martyrens hälsning berör mördaren som vaknar upp ur sitt rus.
Sedan avslutas sången med orden. De ord som ingen kan lyssna till med torra ögon. Jag citerar sångens ord;
"I en nattlig syn han såg sig stå vid stranden av en flod, som ej gick att komma över, men på andra stranden stod med en blodig kjol i handen lilla Anna vinkande: Pappa kom till denna stranden, jag vill pappa hos mig se.
Av en okänd hand han föres sakta över flodens brus till sin älskling, och hon viskar: Pappa här är fridens hus.
Det var Jesus som dig förde. Han dig frälsar från all nöd. Fadern vaknar och förstår att Jesus frälsar ifrån död.
Såsom solens stråle bryter genom cellens fönster in Jesu nåd och kärlek lyser in i fångens själ och sinn.
Och om Jesu nåd han vittnar. Många hör det, tror därpå. Skall en gång i livets morgon Anna många kärvar få?"
Sången påminde mig om hur budskapet om Jesus möter motstånd och hur brännvinet tagit många människors liv. Men fram för allt hur Jesus kan upprätta den eländigaste syndaren som i tro tar emot budskapet om frälsaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar