"Spänn därför bältet om livet, var vakna och hoppas helt och fullt på den nåd ni ska få när Jesus Kristus uppenbarar sig."
Aposteln Petrus uppmanar de i Kristus heliga att spänna bältet om livet (sitt förstånds höfter). En kristen är alltid i beredskap. Löst hängande mantelflikar samlades ihop för att inte vara i vägen.
2000 år har gått sen marschordern gavs, men en kristen har ännu samma fiender. Djävulen, världen och det egna köttet vill ännu trötta ut himlavägsvandraren.
Vi har ändå ett mäktigt Guds ord som ännu rustar oss under färden. Vi griper tag i nåden, det levande hoppet. Inte är vandringstiden längre än livslängden som mäts i år, månader och dagar.
Men själen är odödlig och kroppens uppståndelse till evigt liv eller förtappelse är en realitet.
Det bibliska språket ger perspektiv. Himlamålet är det viktigaste för en kristen och vandringen sker under Guds ords ledning. Det gäller själens frälsning och det eviga livet.
Det himmelska bildspråket ger perspektiv. Det är så annorlunda än det språk som världslig media ger.
Men visst förstår vi ännu Andens språk: Vi är endast på en genomresa här på jorden. Petrus stärker ännu bilden genom att tala om främlingskapet vi får känna här i tiden.
"Om ni kallar honom Far som dömer var och en opartiskt efter hans gärning, vandra då i gudsfruktan under er tid här som främlingar."
När jag läser första kapitlet i Petrus första brev kommer sångens ord i mina tankar: "Än en liten tid vi dröjer här i främlingslandet kvar; brudgummen sin röst snart höjer och oss kallar till vår Far."
I den gamla sångboken sjöng vi om Kedars hyddor istället för främlingslandet. Kedars folk bodde i ökentrakter. Våra fäder och mödrar hade blicken fäst vid det himmelska målet. Och de kom fram..
Jag betraktar ännu Lina Sandells tankar innan arbetsdagen börjar: "En liten stund med Jesus och hjärtats oro flyr. Och blicken vändes åter från jordens små bestyr till livets verkligheter, de ting som ej förgås, när himlarna och jorden av sin förvandling nås."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar