Träbänken

"Sänd av himlens sol en strimma, Herre, över mödans dag. Skänk åt varje dagsverkstimma kraften av ditt välbehag. Fyll vårt hjärta med den tro varur trogen tjänst kan gro.

Låt oss alltid för dig verka, tjäna dig, men ock varann, så att allt vi gör får stärka det som binder man vid man. Ge oss mod till ädel strid i en hård och söndrad tid.

Må vi med vår kärlek slösa, ej till eget bästa se, och ur Kristi kärlek ösa, kraft till tjänst blott den kan ge. Så blir livets mening skön: kraft till tjänst är tjänstens lön." (Psalm 467)

I mina tankar kommer bänken av trä, bänken som så ofta var fars viloplats. Jag tror ändå att vilan var skön.

Kan en trött faders vila på en hård och smal bänk av trä vara skön? Jag tror det..

Ordet vittnar därom. Guds profet Mose skriver: "Vårt liv varar sjuttio år eller åttio, om krafterna räcker. När det är som bäst är det möda och bekymmer. Snart är det förbi, vi flyger bort."

När det som bäst är är det möda och bekymmer. Så säger faktiskt Guds ord. Tanken ilar till dagar som flytt. Träbänken och dess vila. Doften av kaffe. Kanske en morgonandakt ur radion.

Hastigt flög det bort. Men krafterna räckte. Varför? Jo Gud gick med..

"Den kommer så stilla, din vilodag, med frid och med helig ro. Ditt krav är så stort och min kraft så svag, så lär mig, o Herre, att tro, att helga mitt verk, min kärleks sak och glömma mitt eget liv. Den bördas tyngd som gör ryggen rak, du skördarnas Herre, mig giv."

Tack gode Gud för livets gåva. Tack för vilan efter mödans slut. Tack för stunder du är nära.Tack Himmelens Fader för vad du beslöt..