Hos Gud

Det blinkar till i telefonen. Jag noterar meddelandet, att en broder kommentarerat något..

Det handlar om ett hembud. En kristen man har kallats hem till Gud. En själ har hämtats av änglarna till en vila i Abrahams sköte. En vila så skön i väntan på Uppståndelsens sköna morgon.

En väntan i ett saligt tillstånd, där tid inte finns. Där smärtan inte finns. I ett evigt ljus hos Gud.

Här på jorden härjar döden. Den kommer tidigt, mitt i livet.

Jesus har övervunnit döden. Den som tror på honom skall leva om han än dör.

Jesus grät vid sin vän Lasarus grav. Jesu tårar fuktade den jord som Gud skapat till ett hem för människors barn.

Jesu tårar, Guds omsorg, hoppet för Evigheten, ett återseende i ett bättre och varmare land. På en ny jord där smärta, tårar och avsked inte finns.

Guds folk bär himlen i sina hjärtan. Även då tiden stannar.

Det är länge sedan jag sett den unge mannen. Ja, han var ung då. Jag har någon gång hört hans musik. Hemlandstonerna.

Änglarnas sång, harpornas brus, den himmelska sången och musiken.

"Och jag hörde en röst från himlen: 

"Skriv: Saliga är de döda som härefter dör i Herren. Ja, säger Anden, de får vila sig från sina mödor, för deras gärningar följer dem."

Kristi gärningar. På dem går en Jesu vän, ett Guds barn hem till Gud.

Hemma hos Gud är det gott. Så vittnar Guds ord. Det ord som håller i liv och död..

(Och farkosten stilla får glida i hamn)

Vi vet inte så mycket om hamnen. Men vi sjunger om det himmelska hemmet i många sånger.

"Där väntar de kära som kallats att gå till vila från mödor och strid, då vi måste skiljas hur grät jag ej då och viskade: En liten tid, när målet jag hunnit, o syskon, jag skall med glädje ock se efter er; Vi står på den härliga himmelska strand och väntar och vaktar på er."