Luther skriver i en andakt för 28.08:
"Jag är den sanna vinstocken, och min Far är vinodlaren (Joh. 15:1)."
Med dessa ord tröstar Herren Jesus sig själv, när han går till sitt lidande och sin död. Därmed har han även lärt oss att använda denna tröst.
Han säger: ”Jag är den sanna vinstocken och min Fars kära odling, och ni är mina och min Fars grenar. Om en vinstock någonsin blivit gödslad, avgränsad och rensad med flit och omsorg, så är det jag. Därför, vad som än händer er, kan ni låta djävulen och världen göra vad de kan, de kommer ändå inte längre än vad min Far tillåter.”
Är det inte en stor tröst att Far sköter om oss som sitt träd och sina grenar så att allt ont som drabbar oss också drabbar honom själv? Vinodlaren är så att säga själv hemma och håller ett vakande öga på varenda gren. Han övervakar personligen sin vingård och lämnar inte över skötseln åt andra.
Den som kunde tillägna sig denna härliga bild i tron skulle vara frimodig och trygg genom alla svårigheter. För att göra det krävs andliga ögon och öron. Skenet bedrar nämligen, och världen kallar oss inte Guds vinstock och grenar utan djävulens ogräs, törne och tistlar.
- -
Vi märker att världen inte var mycket annorlunda på Luthers tid. Jesus vill ge oss frimodighet och trygghet i alla tider..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar