I Esras bok, tredje kapitlet läser vi om byggstarten på Jersusalems tempel. Jag citerar folkbibeln: "När byggnadsarbetarna lade grunden till Herrens tempel intog prästerna sina platser i ämbetsskrud med trumpeter. Leviterna, Asafs söner, hade cymbaler, och tillsammans prisade de Herren efter den ordning som Israels kung David hade gett.
De sjöng lov och pris till Herren: ”Han är god, evig är hans nåd mot Israel!” Hela folket jublade högt och prisade Herren för att grunden var lagd till Herrens hus.
Men många av prästerna och leviterna och huvudmännen för familjerna, de gamla som hade sett det förra huset, grät högt när de såg grunden läggas till detta hus.
Många andra jublade och var så glada att de ropade med hög röst. Man kunde inte skilja mellan det glada jubelropet och folkets högljudda gråt, för folket ropade så högt att ljudet hördes vida omkring."
Visst är det en mäktig text som vi får ta del av. Högljutt jubel och högljutt gråt stiger upp mot himmelens Gud.
I kapitel 4 läser vi sedan hur tempelbygget stoppas och hur folket i landet får tempelbyggarna att tappa modet.
Esra beskriver hur de som sett det gamla templet gråter då det nya templet saknar den glans som Salomos tempel hade. Men folket jublade över att grunden till templet var lagd.
Jag tror att samma känslor fanns under reformationens dagar. Man saknade de katolska katedralernas prakt, men folket gladdes över att få fira Herrens måltid.
Jag ser samma känslor idag i min hemförsamling. Många äldre är fästa vid den gamla stenkyrkans sakrala stämning, medan unga gläds över att tillsammans med de små få ta del av både ordet och sakramenten i det bönehus där de lärt känna Herren Jesus.
Känslor är väl inte felaktiga. Vi kan inte säga att det finns känslor som är rätt och fel. Vid Jesu kors var det dystert och kallt. Solen dolde sitt sken då Gud genomförde sin frälsningsplan. På uppståndelsens morgon dansar solen på himlen.
Vi behöver få begråta våra synder vid Jesus kors. Vi behöver få fröjdas över att Jesus försonat synden.
Guds tempel, Jesu kropp bröts ned på tre dagar, men Jesus uppstod i förhärligad gestalt. Han föddes i ringhet i Betlehems ringa stad, men kommer i konungslig härlighet och makt på den yttersta dagen.
Hans ord uppmanar oss att försona oss med Gud genom omvändelse och tro, men vid domen dömer han enligt sitt ord till evigt liv eller evig förskräckelse.
Vi behöver vissheten om de båda utgångarna här nere, men längtar efter och finner ro i orden: Kom ni min Faders välsignade!
Ja, sorgen och glädjen fyller ett Guds barns dagar. Psalmisten skriver i den 126. psalmen: "De som sår med tårar ska skörda med jubel. Gråtande går de och bär sitt utsäde, jublande kommer de och bär sina kärvar."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar