Förra söndagen gick vi på gamla begravningsplatsen i Jakobstad. Jag betraktade väldiga gravmonument av stadens stora män. Där finns enorma betongfundament med de dödas namn inristade.
Ölander sjunger om ett ärat namn, men inget hopp för evigheten, vilket hon förliknar vid en bräcklig farkost som saknar hamn.
I den sista versen visar hon på det vi äger i Jesus, de ting som ej förgås..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar