Sommarmötet är förbi och känslan av tacksamhet är stor. Ändå är den blandad med ett visst vemod.
I avslutningspredikan kom det fram att den här jorden inte är vårt rätta hemland. Här är vi gäster och främlingar.
De yttre förhållandena var annorlunda i år, men vädret var kanske ändå bättre än någonsin.
Senare på kvällen lyssnade jag till ett sommarprat där en man betraktade sitt liv och sin bakgrund. Han berättade ur sitt perspektiv.
På lördagen hörde vi om Josef vars trygga barndom i sin Faders hus fick ett abrupt slut. Han blev såld till slav av sina egna bröder. Igår hörde vi om Paulus som sju gånger blev fängslad.
Josef och Paulus var inte bitter och deras liv blev till välsignelse för många. Deras liv präglades av trofasthet och tjänande. Hur är det då om människan sätter sig själv, sina egna behov och sitt självförverkligande i centrum?
Människan hittar alltid orsaker till missnöje. Guds ord lär ändå: "Men gudsfruktan förenad med förnöjsamhet är verkligen en stor vinst. Vi har ju inte fört något med oss in i världen, och inte heller kan vi ta med oss något härifrån."
Jag nämnde om ett vemod mitt i tacksamheten. Ett vemod som kommer av minnen då vi kunde samlas i tusental och tillbringa hela dagarna på mötesplatsen.
Från gångna år finns fina minnen. Dem får jag vårda. Från den här helgen lämnar minnen av Guds godhet och ledning under en utmanande tid.
Vi har olika perspektiv. Det är gott om vi kan tänka på det som sker här på jorden ur ett evighetsperspektiv. Då bleknar vemodet och tacksamheten tar över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar