Idag märkte jag att 2. Samuelsbokens 12. kapitel hörde till förra söndagens bibelläsning. Jag läste nog det kapitlet om Natans besök hos David för en tid sedan, men noterade då inte att den exakta tidpunkten för Natans besök var efter att barnet som blev till genom äktenskapsbrottet hade fötts.
Med andra ord hade det antagligen gått över ett år sedan Davids fall då han fick besök av Natan. Vi vet inte hur David hade det under den tid som han levde utan evangeliets försäkran om syndernas förlåtelse.
Men efter Natans besök skriver han den 51 psalmen. Men oberoende om vi inser våra verksynder eller inte så är vi alltid från vår egen sida syndare inför en helig Gud.
Utan nåden, utan att Jesus försonat vår syndaskuld skulle vi vara fördömda av Gud.
Vi har nog alla en sådan dos av egenrättfärdighet att vi inte riktigt fattar hur helt beroende vi är av Jesus.
Ibland talar man om att växa i tron. Jag tror att det sker endast genom att vi allt mera inser vår stora syndaskuld och hur vi ständigt är helt beroende av Jesu verk.
Det största vi kan få uppleva här på jorden är att vi inser att vi är benådade syndare. Tack gode Gud för att du leder oss till livets källa, till Jesu kors och den tomma graven.
"Korset blott, korset blott må förbli min ära."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar