Ändå ser han med jordiska lerögon in i det som intet öga ännu har sett. Med jordiska tankar betänker han det som är högre än vad av synden besmittad tankeverksamhet kan ana.
Jag tror inte att vi i Evigheten längtar efter en förklaring av vad som hände med Ananias och Safira och varför Gud tillstadde att den härliga församling som vuxit fram i nya testamentets morgon ramlar sönder när förföljelsens stormvindar drabbar de första kristna.
Mänskligt sett hade Stefanus ännu haft så mycket att ge. Diakonen som hade fått sådan insikt i Guds värld borde väl ha blivit präst, biskop och vilka benämningar vi nu kan tänka sig.
I ett stenregn slutar han sina dagar. Han ser himmelen öppen och Jesus stå vid Faderns högra sida. Då ifrågasätter inte Stefanus Guds vägar utan går in i den värld där synd inte mera finns.
"Tänk när en gång, jag utan synd skall vara, befriad från mitt kött och Satans list, när alls tankar är helt rena, klara och alla gärningar är utan brist."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar