I mina tankar har ofta kommit den psalm som min lärarinna
Agneta så ofta sjöng med oss för cirka 40 år sedan. Jag tror inte att jag då
riktigt förstod psalmens innebörd, men den gjorde nog ett intryck på en 10-årig
pojke. Det var ett heligt allvar i orden. Där stod vi då ett tiotal småpojkar
och flickor och sjöng ”Verka tills natten kommer”.
”Livet skall tas till vara”. Nog var det en självklarhet. Att
dagen går så fort kunde den lilla pojken däremot inte riktigt förstå.
Kallelsens verk är stort och dopets förbund förpliktar. Vad kunde det riktigt betyda?
Där stod vi i bardomens gryningsår och sjöng ”Livet helt åt
Gud”. Nog var det en välsignad tid att växa upp i. Ja hastigt går livets
skiften och kallelsen står kvar. ”Dröj i Guds verk och bed” sjöng vi med våra
ostämda barnaröster. Fyrtio år senare känns innebörden i orden ”Vet: där du går
i kallet går din Herre med.” annorlunda. Men nog är det så sant som vi sjöng.
Orden kommer till mig ” Du som gick tidigt ut, kastar ut
dina redskap, tror ditt verk är slut?” Nej, vi sjöng visst något mera ännu.
Orden som gjorde att håren reste sig på armarna ” Verket är inte färdigt ens
när du hembud får. Saligt ur natten dagas evigt gudstjänstår.”
Nog förstod jag att det fanns något evigt. En tro som går
från släkte till släkte. Ett dop och en tjänst som förpliktar. Nog har vi en
god Gud. Nog har vi fått leva i ett välsignat land. Livet helt åt Gud sjöng vi.
Har även du fått sjunga den sången? Visst var det välsignat om än kraften ofta
flytt och oket känts tungt. Men då vandraren är fri från sin börda ser han i
fjärran, ett evigt gudstjänstår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar