Vi hade skidat drygt 30 km och energin började ta slut. Färden från Ylläsjärvi via Lainio och Villen kämppä hade tagit litet längre än väntat.
Solen hade gått i moln. Och landskapen påminde om sångens ord: "Långt borta är hemmet och resan känns lång." På finska sjunger vi om "pimeä korpi". En dyster vildmark.
Vi närmade oss Latvamaja, men anade att vildmarkscafet stänger kl. 16. Några minuter över 16 var vi framme och dörren var ännu öppen.
Vi fick köpa varsin sockermunk och kaffe. Sällan har jag ätit en munk med så mycket socker. Jag tackade den vänliga personalen och lovade mig själv att skriva om servicen.
En verkligen sockrig syltmunk med mycket socker kan smaka himmelskt. De sista tolv kilometerna gick sedan ganska bra.
Visst hade vi ännu något kvar i väskan, men ingen sockrig sockermunk.
Ynglingar kan bli trötta skriver profeten. Medelålders män blir lättare trött tänkte jag.
"Men de som hoppas på Herren får ny kraft, de lyfter med vingar som örnar. De springer utan att mattas, de vandrar utan att bli trötta."
Här på jorden blir vi trötta. Människor kan bli andligt trötta. Guds ord och löften ger ny styrka. I Guds ord finns det kraft. Ordet är verklig mat för själen.
Sockermunken påminde mig om vad Jesaja skriver på ett annat ställe om den festmåltid Gud berett och bereder: "Herren Sebaot ska på detta berg göra en festmåltid för alla folk, en festmåltid med feta rätter och lagrade viner, feta, mustiga rätter och lagrat, klarat vin.
Han ska på detta berg utplåna den slöja som beslöjar alla folk, det täckelse som täcker alla folkslag.
Han ska utplåna döden för evigt. Herren Gud ska torka tårarna från alla ansikten och ta bort sitt folks vanära från hela jorden, för Herren har talat.
På den dagen ska man säga: Se, här är vår Gud! Honom hoppades vi på, att han skulle frälsa oss."
Visst kan en sockrig sockermunk vara himmelsk. Men den energi den ger försvinner. Guds frälsning i Jesus Kristus är evig..
(Gårdagens munkar hade mycket mera socker)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar