Inför det nya året

"Salig är den som inte följer de ogudaktigas råd och inte går på syndares väg eller sitter bland bespottare utan har sin glädje i Herrens undervisning och begrundar hans ord dag och natt.

Han är som ett träd, planterat vid vattenbäckar, vilket bär sin frukt i rätt tid och vars blad inte vissnar. Allt vad han gör lyckas väl"

Inför det nya året möter vi den första psaltarpsalmens löften. Psalmförfattaren lyfter fram hur Guds ord, allt Guds ord är till välsignelse.

Här verkar vi möta en välsignelse som är kopplad till Guds ord och dess ledning. Gud vet bättre än vi själva vad som är gott för oss människor.

Därför är det tryggt att avsluta ett år inför Guds ord och lika tryggt att inleda ett nytt år inför samma ord.

Tron behöver Guds ord, för den får sin näring därifrån. Och i tro får vi söka tröst, glädje, näring och vägledning i ordet.

Ett nyårslöfte får jag också ge: Om Gud så vill fortsätter jag begrunda ordet nästa år. För Guds ord ger ett skimmer av fröjd och lycka varje dag Gud behagar ge oss..

Ett Välsignat Gott Nytt År!

Evigt liv i Jesus

"Den som tror på Guds Son har vittnesbördet inom sig. 

Den som inte tror på Gud gör honom till en lögnare, eftersom han inte tror på vittnesbördet som Gud har givit om sin Son.

Och detta är vittnesbördet: Gud har skänkt oss evigt liv, och det livet är i hans Son.

Den som har Sonen har livet. Den som inte har Guds Son har inte livet.

Detta skriver jag till er för att ni skall veta att ni har evigt liv, ni som tror på Guds Sons namn." (Johannes första brev kapitel 5)

I tidningen Maaseudun Tulevaisuus kunde vi på julaftonen läsa vad olika människor trodde om himlen. Jag citerar: "Jos katsoo kehitystä vuosina 1999–2011, suomalaisten usko elämän jatkumisesta kuoleman jälkeen on heikentynyt. Käsitykseen, että kaikki herätetään kuolleista ja toisille seuraa iankaikkinen elämä ja toisille kadotus, uskoi 23 prosenttia suomalaisista vuonna 1999. Vuonna 2011 siihen uskoi enää 12 prosenttia kansasta."

Endast drygt 10 procent av finländarna tror på ett evigt liv som levs i himlen eller i helvetet. Vi kan alltså konstatera att de flesta finländare gör Gud till en lögnare. Man tror inte på vittnesbördet som Gud gett om Jesus.

En stor majoritet av Finlands folk saknar livet och det är förskräckligt. 

Evighetens tron

Ikväll prövade jag litet tanken angående Evigheten, det som finns bortom tiden. Jag måste medge att tanken svindlar. Istället för att beskriva mina tankar skall jag se vad ordet säger.

I Krönikeboken finner vi Davids lovsång: "Tacka Herren, ty han är god, ty hans nåd varar i evighet. Och säg: Fräls oss, du vår frälsnings Gud, och församla oss och rädda oss från hednafolken, så att vi får prisa ditt heliga namn och ha vår ära i att prisa dig. Lovad vare Herren, Israels Gud, från evighet till evighet!"

Vi märker att Guds nåd varar från evighet till evighet. Vi får tacka Gud för att hans nåd varar i evighet. 

I psaltarpsalmen läser vi: "Gud, din tron står i evigheters evighet"

Psaltarpsalmen 93: "Herren är konung! Han har klätt sig i höghet. Herren har klätt sig och rustat sig med makt. Därför står världen fast, den vacklar inte. Din tron är fast grundad från fordom tid, du är från evighet."

Psalm 135: "Herre, ditt namn varar i evighet och minnet av dig, Herre, från släkte till släkte."

Predikaren skriver: "Allt har han gjort skönt i sin tid. Också evigheten har han lagt i människornas hjärtan. Ändå kan de inte förstå Guds verk, från begynnelsen till änden."

Paulus skriver till efesierna: "Jag, den ringaste av alla heliga, har fått denna nåd att bland hedningarna predika evangeliet om Kristi outgrundliga rikedom och att upplysa alla om hur den hemlighet förvaltas, som från evighet har varit dold i Gud, alltings Skapare."

Via tronen till Ishavets stränder

"Så skall ni bli helt uppfyllda av all Guds fullhet. Han som förmår göra långt mer än allt vi ber om eller tänker, genom den kraft som mäktigt verkar i oss,  honom tillhör äran i församlingen och i Kristus Jesus, genom alla släktled i evigheternas evighet, amen." (Efesierbrevet 3)

I kväll hade jag möjlighet att på distans delta i Nyårsmöten i Nordnorge. I dagboken får jag teckna ner hur Anden förklarade hur Kristus genom tron bor i de troendes hjärtan genom släktled efter släktled.

Guds budskap har förvarats oförvanskat från släkte till släkte ända tills våra dagar. I sitt fängelse låg aposteln på knä och bad till Himmelens Gud. Och bönen gick via den himmelska tronen ut över hela världen. 

Där vid tronen finns apostelns bön bevarad och den verkar ännu idag såsom Gud vill. Genom Ordet får vi se ända in i Himmelen och fram till tronen.

En annan apostel Johannes beskriver vad vi där får se. "Då kom en annan ängel, som hade ett rökelsekar av guld, och ställde sig vid altaret. Åt honom gavs mycket rökelse, som han skulle lägga till alla de heligas böner på guldaltaret framför tronen. Och röken från rökelsen tillsammans med de heligas böner steg från ängelns hand upp inför Gud."

Härlighetens hopp

"Nu gläder jag mig mitt under mina lidanden för er. Och det som fattas av Kristuslidanden uppfyller jag i mitt liv för hans kropp, som är församlingen. 

Dess tjänare har jag blivit i kraft av det uppdrag Gud har gett mig för er räkning, att överallt predika Guds ord, den hemlighet som genom tider och släktled varit dold men nu har uppenbarats för hans heliga. 

För dem ville Gud göra känt vilken rikedom på härlighet hedningarna har i denna hemlighet - Kristus i er, härlighetens hopp."

I en av trettondagens texter vittnar Paulus om härlighetens hopp - Kristus i er, härlighetens hopp.

Aposteln Petrus skriver om härlighetens segerkrans, som aldrig vissnar.

Änglarna runt den himmelska tronen vittnar: "Lammet, som blev slaktat, är värdigt att ta emot makten, rikedomen och visheten, kraften och äran, härligheten och tacksägelsen."

När Paulus talar om härlighetens hopp så är det något som vi äger redan nu men som fullbordas i Evigheten.

Frestelser och prövningar

En kristen får också möta frestelser och prövningar här i livet. Ett Guds barn känner ibland tomhet och känslorna kan vara både kalla och stundom rentav ljumma.

Aposteln Paulus skriver: "Och för att jag inte skall bli högmodig på grund av dessa utomordentligt höga uppenbarelser, har jag fått en törntagg i köttet, en Satans ängel, som slår mig i ansiktet, för att jag inte skall förhäva mig. 

Tre gånger bad jag att Herren skulle ta den ifrån mig, men han svarade mig: "Min nåd är nog för dig, ty kraften fullkomnas i svaghet."

Därför vill jag hellre berömma mig av min svaghet, för att Kristi kraft skall vila över mig. Så gläder jag mig över svaghet, misshandel och nöd, över förföljelser och ångest, eftersom det sker för Kristus. Ty när jag är svag, då är jag stark."

Låt ingen föra er vilse

"Se, vilken kärlek Fadern har skänkt oss: att vi får kallas Guds barn, och det är vi också. Världen känner oss inte, därför att den inte har lärt känna honom. 

Mina älskade, vi är nu Guds barn, och vad vi skall bli är ännu inte uppenbarat. Men vi vet att när han uppenbaras, kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är. Och var och en som har detta hopp till honom renar sig, liksom han är ren."

Det finns ett djup i aposteln Johannes undervisning. Inledningen av det första brevets tredje kapitel är ljuva ord.

Johannes lyfter fram hur tron är ett förhållande till Jesus. Därigenom är vi också Guds barn och när Jesus kommer får vi som lever i tro på honom bli honom lika..

Der är en sådan här vacker och ren tro vi får hålla fast vid. Jag hörde under julhelgen en intervju med KG Larsson. Han lyfte fram hur vi som Guds barn får och bör vända ryggen till de som lockar till avfall. Han poängterade att vi inte skall sitta där bespottare sitter.

Jag tror inte han menade att vi skall ta avstånd från vänner och bekanta som inte fått nåd att tro, eller kämpar med synder och laster. 

Men jag tror att vi får ta avstånd till sådana som kallar sig kristna och förbrukar sin nådatid på att försöka omforma det kristna äktenskapet och allt mera förkunnar en annan Kristus. Till de antikristliga strömningarna i vår tid där Guds ord trampas under fötterna behöver vi ta avstånd. Annars går vi under.

Aposteln Johannes fortsätter:

"Var och en som gör synd bryter mot lagen, ty synd är brott mot lagen. Och ni vet att han uppenbarades för att ta bort synderna, och synd finns inte i honom. 

Den som förblir i honom syndar inte. Den som syndar har inte sett honom och känner honom inte.

Kära barn, låt ingen föra er vilse."

Synen om himmelriket

 "Då skall de inte mer behöva undervisa varandra, ingen sin broder och säga: "Lär känna Herren!"

Ty alla skall känna mig från den minste bland dem till den störste, säger Herren. Ty jag skall förlåta deras missgärningar och deras synder skall jag inte mer komma ihåg."

(Jeremia 31:34)

Det är en vacker syn som profeten ser. Han proklamerarar om ett nytt förbund som Gud efter denna tid skall sluta med Israels hus

"Jag skall lägga min lag i deras inre och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk."

Guds egendomsfolk har inte ännu tagit emot Jesus och många kristna kyrkor lämnar ljuset och vandrar tillbaka till mörkret.

Men vi får hålla fast vid ordet och den vackra synen och minnas att Gud är god. I Jesus Kristus äger vi det som profeten såg..

Ett Guds barns förhållande till synden

"Vi vet att vi har lärt känna honom, när vi håller fast vid hans bud. Den som säger: "Jag känner honom" och inte håller fast vid hans bud, han är en lögnare och sanningen finns inte i honom."

Om vi vill vandra i ljuset håller vi fast vid Guds bud, men om / när vi bryter mot buden syndar vi. Johannes lyfter tydligt fram hur Guds vilja är att vi inte skall synda.

"Mina barn, detta skriver jag till er för att ni inte skall synda. Men om någon syndar, har vi en som för vår talan inför Fadern - Jesus Kristus som är rättfärdig. Han är försoningen för våra synder, och inte bara för våra utan också för hela världens."

Som kristna skall vi inte själva leva i synd. På samma sätt skall vi inte uppmuntra någon att leva i synd eller försvara synden. Det är ju så att synden alltid har konsekvenser. Synden har aldrig några positiva följer.

När vi vandrar i ljuset bekänner vi också synden. Vi vet att Gud hatar synden. Det märker vi i Romarbrevets första kapitel där vi läser: "Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen."

Att öppet leva i synd, i olydnad mot Guds ord har alltså följder och Paulus skriver allvarligt om detta i slutet av Romarbrevets första kapitel:

"Fastän de kände till Gud, prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. 

De påstod att de var visa, men de blev dårar. De bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur. 

Därför utlämnade Gud dem så att de följde sina egna begär och bedrev allt slags otukt och förnedrade sina kroppar. De bytte ut Guds sanning mot lögnen och tog sig för att dyrka och tjäna det skapade i stället för Skaparen, han som är välsignad i evigheter, amen.

Därför utlämnade Gud dem till skamliga lidelser. Deras kvinnor bytte ut det naturliga umgänget mot det onaturliga. På samma sätt övergav männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes av begär till varandra. Män bedrev otukt med män och fick själva ta det rättvisa straffet för sin förvillelse. 

Och eftersom de inte ansåg det vara något värt att ha kunskap om Gud, utlämnade Gud dem åt ett ovärdigt sinnelag, så att de gjorde sådant som är mot naturen. 

De har blivit uppfyllda av allt slags orättfärdighet, ondska, girighet och elakhet, de är fulla av avund, mordlust, stridslystnad, svek och illvilja. 

De skvallrar och förtalar, de hatar Gud och brukar våld. De skrävlar och skryter och tänker ut allt ont. 

De lyder inte sina föräldrar, är oförståndiga och trolösa, kärlekslösa och hjärtlösa. Sådant gör de, fastän de mycket väl känner till Guds rättvisa dom, att de som handlar så är värda döden. Ja, de samtycker också till att andra gör det."

Ett Guds barn får bekänna och lägga bort synden och ta emot den nåd som erbjuds för Kristi skull.

Ja kärlekens apostel Johannes skriver: "Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. Om vi säger att vi inte har syndat, gör vi honom till en lögnare, och hans ord är inte i oss."

I ljuset

Bibelläsningen har flyttats till Johannes första brev där vi igår fick läsa: "Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd."

Hur kan vi då vandra i ljuset och var finner vi detta underbara ljus, som ger gemenskap och rening från all synd?

Johannes skriver i sitt evangelium: " I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det."

Vi förstår att ljuset finns i Gud och Jesu liv är människornas ljus.

Jag tror vi har orsak att återkomma till ljuset, världens ljus.

Att åkalla och proklamera

"Också Set fick en son och han gav honom namnet Enos. Vid den tiden började man åkalla Herrens namn." 

Den sista versen i första Mosebokens fjärde kapitel är intressant. Seth Erlandsson förklarar att det hebreiska verb som översatts med ”åkalla” också betyder ”proklamera”, dvs sprida budskapet om Herren.

När sonen Enos föddes började man sprida budskapet om Herren, han som man själv bad om hjälp ifrån och vände sig till.

Åkalla är ett litet ovanligt bibliskt ord. Vi finner ordet drygt sextio gånger både i gamla och nya testamentet. När man åkallar ber man om hjälp. 

Man började be om hjälp av Gud.

Att åkalla betyder att vända sig till. Man började vända sig till Gud.

Andra Synonymer till åkalla är bönfalla, ropa till, anropa, apellera till och kalla till hjälp.

I psaltarpsalmen 121 proklamerarar pilgrimen: " Min hjälp kommer från Herren, som har gjort himmel och jord."

Det är en mäktig bekännelse. Han som gjort himmel och jord hjälper också mig. Denna hjälpare, räddare och frälsare får vi vittna om. Vi får åkalla honom i nöden. 

Jesus, Gud med oss, Guds Lamm, min Herre och min Gud.

(Utsikt från vägen ner från Karmel)

Fasthet och själens frälsning

"Genom att stå fasta skall ni vinna era själar." Så säger Jesus.

En vän berättade att han läst Lukas 21 på morgonen. Och jag läste de välbekanta orden nu ikväll. Det lönar sig alltid att läsa vad Jesus säger. Och det han säger behöver vi alltid ta på allvar.

Men orden väckte intresse. Var finns tyngdpunkten i Jesu uppmaning? Är det inte att det som han säger, det som han gjort och gör? Det är vårt livs fästpunkt, den klippa som frälser våra själar.

Det är mycket och många som vill lösgöra oss från Jesus. Men på Jesu uppmaning och förlitande på att kraften i hans ord gör att vi förmår hålla fast ser vi fram emot ett nytt år.

Och då vi vet att baea vi förlitar oss på Jesus har det inte någon stor betydelse om vi skriver 2022 eller 2023.

Vi tackar Gud för en välsignad dag och en välsignad julhelg.

Så var välsignade och tacka Gud för själarnas frälsning. Håll fast vid Jesus och Guds ord!

Från Kana till himmelen

"Därefter uppenbarade sig Jesus än en gång för lärjungarna. Det var vid Tiberias sjö."

Idag fastnar mina ögon på en som också var med i skaran som begett sig ut för att fiska. Nämligen Natanael, från Kana i Galileen.

Där på stranden ger den uppståndne sina lärjungar mat, sådan mat som han själv tillrett.

Jesus hade redan tillrett fisk och bröd, men också den fisk som lärjungarna fick då de fiskade på uppdrag av Jesus skulle bäras fram till Honom.

Det här är sista gången som Natanael nämns vid namn. Johannes väljer att använda hans efternamn, medan Markus, Matteus och Lukas använder efternamnet Bartolomeus.

Natanael Bartolomeus var en israelit från Kana i Galileen. Han var utvald av Jesus. Filippus från Betsaida var den lärjunge som förde Natanael till Jesus och vi märker att de två sedan var goda vänner.

Natanael hade en klar bekännelse: "Natanael svarade: "Rabbi, du är Guds Son, du är Israels konung." Och Jesus gav honom ett löfte: Ni kommer att få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen. 

Uppfylld av tro

"Men uppfylld av den helige Ande såg han upp mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida. Och han sade: "Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida." 

Innan Stefanus stenas låter Gud honom se sin härlighet. Strax innan hade han vittnat om hur Abraham fick se det samma: "Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham i Mesopotamien, innan denne bosatte sig i Haran, och sade till honom: Lämna ditt land och din släkt och gå till det land som jag skall visa dig."

Det är grymt att läsa om hur judarna fängslar och dödar Stefanus för hans tros skull. Stefanus dödas för sin tro på Jesus.

Men vi märker också att den som Gud kallar så rustar, vägleder och bevararar han också under den tid som är utmätt här nere.

Vi vet inte direkt hur Gud uppenbarade sig för Abraham. I Moseboken står det att Gud talade till Abram. Men när en människa i tro tar till sig Guds tilltal så sker det något stort.

Det gamla är då förbi och något nytt har kommit. Om Stefanus står det att han var uppfylld av tro och den Helige Ande. Vi förstår att Gud genom tron hade tagit sin boning i honom.

Det är mäktiga ord. Och Gud leder ända fram till himlen.

Apostlarna hade också lagt sin händer på Stefanus. Han var offentligt kallad till en Herrens tjänare. "Stefanus var fylld av nåd och kraft och gjorde stora tecken och under bland folket."

Guds härlighet lyser upp den

"Och se, stjärnan som de hade sett gå upp gick nu före dem, tills den stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan, uppfylldes de av mycket stor glädje. Och de gick in i huset och fick se barnet med Maria, dess mor. Då föll de ner och tillbad det, och de tog fram sina skatter och överlämnade gåvor till barnet: guld, rökelse och myrra."

Berättelsen om de vise männen finner vi Matteus evangeliums andra kapitel. Stjärnan hade gått före de vise männen och lett dem till Betlehem. De vise männen uppfylldes av mycket stor glädje då de såg stjärnan, Guds uppenbarelse.

De fick se barnet och Maria dess mor. De tillbad barnet och de tog fram sina skatter och överlämnade gåvor till barnet.

I mina tankar kommer morfars berättelse om gåvorna. Jesu familj, som var en fattig familj behövde gåvorna. Jag tror nog att Gud också hade den aspekten med.

Men de vise männen uppfylldes av mycket stor glädje. Jag tänker på glädjen som Gud ger dem då stjärnan lyser över stället där Jesus är.

Samma glädje får vi också uppleva då vi finner Jesus, Guds frälsning i Ordet. Vi får gå in och glädjas med Ordets folk.

Och vi får ge de gåvor Gud gett oss.

I mina tankar kommer orden från Uppenbarelseboken: "Staden behöver inte ljus från sol eller måne, ty Guds härlighet lyser upp den, och dess ljus är Lammet. Och folken skall vandra i dess ljus, och jordens kungar skall föra in sin härlighet i den."

Månne vi inte i de orden finner förklaringen över den förunderliga stjärnan. Strålglansen från Guds härlighet är större än det ljus som något skapat kan ge.

Herrens härlighet och Guds härlighet möter oss i julens under.

Aposteln skriver:

"Ty Gud som sade: "Ljus skall lysa fram ur mörkret", han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken"

Betlehemsstjärnan

"När Jesus var född i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid, se, då kom visa män från Östern till Jerusalem och frågade: "Var är judarnas nyfödde konung? Vi har sett hans stjärna gå upp och har kommit för att tillbe honom."

Tänk att stjärnan också strålade där i Öster i Babylonien. Ofta sätter vi mycket energi på att fundera på vem dessa visa var. På samma sätt kan vi också fastna vid stjärnan och missa dess budskap. Stjärnan leder till Jesus och Guds frälsning.

Men visst är det gott att också se på stjärnan. Vi har fått se mycket på stjärnan hos oss den här julen, då vi har en ettåring som vill visa den. "Tähti" säger hon och visar. "Tähti!"

Jag tror att de vise männen fick se stjärnan samtidigt som herdarna skådade Guds Härlighet. Vi märker att både herdarna och de vise männen sattes i rörelse av Guds uppenbarelse.

Så sätts också vi i rörelse när vi får se Guds härlighet, på det sätt som Gud väljer att uppenbara sig för oss. Han är mäktig då han uppenbarar sig i Ordet. Då skyndar vi oss till Betlehem för att tacka och be och förundradras över att också vi får vara med..

Juldagsmorgon i Betlehem

Från mitt köksbord förflyttades jag till Betlehems ängar och ända in i härligheten. Jag läste Sions Jultidning och Pastor Vesas skrivelse. Jag hade nog läst den förut, men i stillheten på morgonen öppnades orden:

"Då stod en Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de blev mycket förskräckta."

Herrens härlighet är Guds synliga uppenbarelse och nu var det första gången efter den Babyloniska fångenskapen som Herrens härlighet uppenbarades för Israel. Herrens Härlighet uppenbarades för herdarna på ängen. 

När jag studerar ordet märker jag att Herrens härlighet nämns endast två gånger i nya testamentet. Aposteln Paulus skriver:

"Då vi har ett sådant hopp, går vi helt öppet till väga och gör inte som Mose, han som hängde en slöja för sitt ansikte, för att Israels barn inte skulle se hur det som bleknade försvann. 

Men deras sinnen blev förstockade. Än i dag finns samma slöja kvar när gamla förbundets skrifter föreläses, och den tas inte bort, först i Kristus försvinner den.

Ja, än i dag ligger en slöja kvar över deras hjärtan när Mose föreläses. Men närhelst någon omvänder sig till Herren, tas slöjan bort. Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet. 

Och vi alla som med avtäckt ansikte skådar Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden."

Tack gode Gud för att vi genom din Ande får möta och se din Härlighet. Tack för att den för Jesu skull inte förtär oss. Men tack för att vi får ta skorna av oss och sedan glädjas i hänförd förundran.

Ha en välsignad juldag!

Julafton på Gennesarets sjö

Vi har en förunderlig Gud som är nära sina barn. Idag har jag fått börja dagen med att vara med Jesus på Gennesarets sjö.

En ganska kort och något orolig natt är bortglömd. Jag har fått inleda julaftonen med att se ut över sjön och dess förunderliga ljus då solen går upp.

Ute ljusnar det redan!

Med önskan om en Fridfull Jul och en fröjdefull fest tillsammans med Jesus, vår Frälsare!

Var inte rädda!

I Markus 6 läser vi om hur lärjungarnas hjärtan ännu var hårda, men Jesus går på vattnet:

"Strax därefter befallde Jesus sina lärjungar att stiga i båten och i förväg fara över till Betsaida på andra sidan sjön, medan han sände i väg folket. Och när han hade skilts från dem, gick han upp på berget för att be.

På kvällen var båten mitt ute på sjön, och Jesus var ensam kvar på land. Han såg hur medtagna lärjungarna var av rodden, därför att de hade vinden emot sig. Vid fjärde nattväkten kom han till dem, gående på sjön.

Han skulle just gå förbi dem, men när de fick se honom gå på sjön, trodde de att det var en vålnad, och de skrek. Ty alla såg honom och blev förskräckta. Men han talade genast till dem: 

"Var lugna. Det är jag. Var inte rädda." Sedan steg han upp i båten till dem, och vinden lade sig. De var utom sig av häpnad, ty de hade inte förstått detta med bröden. Deras hjärtan var hårda"

När Jesus väljer att uppenbara sin gudomliga kraft får vi tro och prisa honom..

Jesus är Guds son

I Matteus 14 läser vi om hur Jesus går på vattnet och hur lärjungarna vittnar om att han är Guds son: 

 "Strax därefter befallde han sina lärjungar att stiga i båten och före honom fara över till andra sidan sjön, medan han själv sände i väg folket. Sedan gick han upp på berget för att få vara för sig själv och be.

När det blev kväll, var han ensam där. Båten befann sig redan många stadier från land och var hårt ansatt av vågorna, eftersom vinden låg emot. Vid fjärde nattväkten kom Jesus till dem, gående på sjön. 

När lärjungarna fick se honom gå på sjön, blev de förskräckta och sade: "Det är en vålnad." Och de skrek, så rädda var de. Men genast sade Jesus till dem: "Var lugna. Det är jag. Var inte rädda."

Petrus sade: "Herre, om det är du, så befall att jag skall komma till dig på vattnet." Jesus sade: "Kom!" Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till honom. 

Men när han såg hur häftigt vinden låg på, blev han rädd och började sjunka. Då ropade han: "Herre, hjälp mig!" Genast räckte Jesus ut handen och grep tag i honom och sade: "Så lite tro du har! Varför tvivlade du?" De steg i båten och vinden lade sig. 

Och de som var i båten tillbad honom och sade: "Du är verkligen Guds Son."

Vi märker att Jesus hjälpte Petrus. Jesu hand är ännu uträckt mot hela världen. Salig är den som griper tag i den handen..

Jesus går på vattnet

I dagens ledare i tidningen ÖT finner vi  många märkliga funderingar. Bland annat läser vi att den historiske Jesus naturligtvis inte kunde gå på vattnet. Berättelsens baktanke är att människan skall tro på sig själv.

När tron dör börjar konsterna. Världen är dyster för den som inte tror på Guds ord. Det är inte värt att sätta så mycket fokus på ett otrons evangelium, där vi inte skall tro på det som Gud valt att uppenbara för oss, men däremot skall vi tro på oss själva.

För Jesus som är Guds son och Gud är det inte svårt att gå på vattnet. När det gäller hur och till vilken grad vi skall tro på oss själva finner vi också sanningen därom i Guds ord.

Aposteln skriver: "Allt förmår jag i honom som ger mig kraft." (Filipperbrevet 4:13).

Den Jesus som Guds ord vittnar om går på vattnet och han är också min och hela världens frälsare. Egentligen är det skrattretande att Han som skapat Universum och öppnat Paradisets portar inte skulle kunna gå på vatten.

Om hur Jesus går på vattnet läser vi i Johannes 6: "När det hade blivit kväll, gick hans lärjungar ner till sjön och steg i en båt för att fara över till Kapernaum på andra sidan sjön. Det var redan mörkt, och Jesus hade ännu inte kommit till dem. 

Det blåste hårt och sjön började gå hög. När de hade kommit ungefär tjugofem eller trettio stadier ut, fick de se Jesus komma gående på sjön och närma sig båten, och de blev förskräckta. 

Men han sade till dem: "Det är jag. Var inte förskräckta!" De skulle just ta upp honom i båten, men då var den redan framme vid den plats dit de var på väg"

Vi har en Herre och en Gud som ännu idag vittnar: "Det är jag. Var inte förskräckta."

Jag tror inte på Harrison och Myntti när de predikar otro. Men jag tror på Guds ord som är Sanning. Det ordet är mina fötters lykta. Det ordet är ett ljus på min stig.

Sällhetens sol uppgår

"Dagen upprinner, natten försvinner, sällhetens sol uppgår. Herden för hjorden mänska är vorden: Nu är det jubelår."

I sions sång nr 7 (Fröjdas vart sinne) sjunger vi om sällhetens sol som går upp.

I sin lovsång (Lukas 1) sjunger den gamle Sakarias: 

"Och du, barn, skall kallas

den Högstes profet.

Ty du skall gå före Herren

och bana väg för honom

och ge hans folk kunskap

om frälsning,

att deras synder är förlåtna

för vår Guds innerliga

kärleks skull.

I kraft av den skall en soluppgång från höjden besöka oss,

för att ljus skall skina över dem

som sitter i mörker

och dödsskugga

och styra våra fötter in på

fridens väg."

En soluppgång från höjden, sällhetens sol uppgår. Ljuset skiner i mörkret. Guds folk får en kunskap om frälsningen, att deras synder är förlåtna.

Den julstämning som ordet ger är inte ytlig. Den är inte beroende av våra känslor, utan grundar sig på vissheten om att Gud besökt oss. 

I morgon firar vi Jesu, vår frälsares födelse. Vissheten om honom är en sällhetens sol. Ljuset skiner i mörkret och vi får vandra på fridens väg. 

På himlastranden hos Jesus

(Utdrag ur boken från Skogsbyn till Evigheten)

På himlastranden 

Arne somnar i stolen med knäppta händer. Han drömmer. Åter ser han farfar och han ler mot honom. Han ser hur farfar är lycklig. Men nu är landskapet annorlunda. 

Han befinner sig i ett förunderligt ljus och hans kropp känns så lätt. Plötsligt ser han sin son John komma emot honom. Hans utseende har inte förändrats, men han är strålande glad.

Han hör hur John ropar mot två barn som springer på ängen. Isak och Lisa, kom till farbror. Kom vi skall hälsa på gammelfarfar Konrad. Barnen springer mot John som tar deras händer och leder dem till farfar.

Gammelfarfars ögon är inte mera skumma. Och han ler när han ser barnen komma småspringande. I drömmen reser Arne sig för att delta i sammanträffandet på himlastranden.

Med ens förvandlas drömmen och nu ser han Jesus och den stora skaran runtomkring  honom. Han hör Jesu klara röst: "Jag är vägen och sanningen och livet."

Och han ser syner som inte kan nerskrivas. Han hör ord som inte kan uttalas. Plötsligt vet han inte om han är i kroppen eller utanför kroppen. Men Gud vet.

Arne vaknar och han är upplivad av den himmelska synen och tackar Gud för den vackra drömmen. Han tar sin bibel och han läser:

 "Många skall komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket." (Matteus 8)

Tack gode Gud säger han högt. Vad sade du frågar frun Ester som kommer gående. Jag sade "Tack gode Gud". 

Ja han är så god säger Ester. Tänk att vi ännu får ha varandra och dela tron på Jesus.

Arne Nåds minnen

(Utdrag ur boken från Skogsbyn till Evigheten)

Synen i gungstolen.

"Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst. Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord. 

Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud. Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud." (Andra Korinterbrevet 5)

Arne har själv blivit gammal. När han sitter hemma i gungstolen kommer minnena. Han minns tiden då väckelsen gick fram som en löpeld genom Skogsbyn. Han minns farfar Konrad, som var ett utvalt redskap i Herrens tjänst. Konrad hade på sin ålderdom kraftigt nedsatt syn. Och Arne fick vara med honom på hans predikoresor i byn. 

Han fick ibland leda farfar när han vandrade runt i byn. Hand i hand kom de gående längs vägen, han och farfar Konrad. Men om än Konrads syn var nedsatt hade han en andlig klarsyn. Han visste att man i byn behövde få höra försoningens ord. De ord som också hade öppnat hans ögon. Han utgick ofta från orden i andra Korinterbrevets femte kapitel, när han sänd av Gud vandrade runt i byn.

Arne vet att han snart skall få möta sin frälsare för han har redan överskridit den ålder som Guds ord anger för ett långt liv. Men Arne är trygg för hans tro är förankrad i klippan Kristus. Min rättfärdighet inför Gud är endast den som vi finner i ordet: "Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud"

Tacksamheten uppfyller hans hjärta. Tänk att jag ännu får uppleva en jul här nere. Med förtröstan tänker han på Evigheten och sjunger hemlandets sånger: 

"När ängeln snart vid basuners ljud för mig fram inför tronen hos Gud, låt mig där då få lyssna till kallelsen din: Kom till eviga glädjen in!"

Men ännu har jag en uppgift här nere tänker han. Och så knäpper han sina händer och ber. Medan han ber får han en syn. Han ser en skara som går längs byvägen. Han ser de krokar där han ledsagade farfar. Men byn ser annorlunda ut i synen. Åren har gått.

Han ser hur ljusen slocknar i fönstren och hur det blir mörkt. Men i öster rodnar himlen. Plötsligt hör han rösten som ljuder: "Se brudgummen kommer!"

Så blir det ljust och han ser människor lyftas mot skyn, medan en del står kvar på vägen med händerna för ansiktet.

Han sitter stilla i gungstolen. Och han fortsätter att be. Han ber för kommande släkten. Och hans böner stiger upp mot himlen, till Gud.

Och Gud hör de böner som bes i Jesu namn. För i det namnet finns det frälsning.

Så milt lyser stjärnan

"Så milt lyser stjärnan, fast natten är kall. Den lyser på krubban i Betlehems stall. Se där vilar Jesus på bädden av strå. Hans glädje skall alla i julkvällen få"

När Eva på kvällen åter öppnar hemmets dörr möts hon av sångens toner. Einar sitter bredvid sin syster som sover och sjunger en av de sånger han lärt sig i skolan.

Tillsammans med sin make Arvid lyssnar hon med förundran. Einar som inte hört att föräldrarna kommit tillbaka sjunger och änglakören stämmer in. 

"Han kommer till stora, han kommer till små. Och följer oss sen på vägen som vi går. Så låt oss nu sjunga i jublande fröjd. Som änglarna små uti himmelen säg"

Du som kanske läser julbaftonsberättelsen och inte ännu följer Jesus. Du kan inte ge en bättre julgåva åt din familj, åt dina nära och kära än att följa stjärnan, som leder dig till Jesus, världens frälsare.

Dina vänners böner följer dig. Jesus själv ber för dig. I sitt ord ropar han: "Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt."

Evas steg är lätta då hon skyndar för att krama om sin son. Och de tårar man gråter är glädjens tårar.

Gud är god! Så milt lyser Ordets stjärna..

Bli kvar i min kärlek!

"Fader, jag vill att där jag är, där skall också de som du har gett mig vara med mig, så att de får se min härlighet som du har gett mig, eftersom du har älskat mig innan världens grund var lagd." (Johannes 17)

När vi är inför ordet ser vi Jesu gudomlighet. I sin översteprästeliga förbön ber Jesus för de sina. Du och jag är med i den bönen. Och Gud hör bön. 

Jesus gav sitt liv för sina vänner: "Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud, förblir ni i min kärlek, liksom jag har hållit min Faders bud och förblir i hans kärlek.

Detta har jag talat till er, för att min glädje skall vara i er och för att er glädje skall bli fullkomlig. Detta är mitt bud att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner. (Johannes 15)

Jesus uppmanar oss att bli kvar i hans kärlek. Kan vi gå bort från Jesu Kärlek? Djävulen vill dra oss bort därifrån genom sina lögner. Världen drar oss bort för den känner inte Jesus och är i Djävulens våld.

Och synden som bor i oss vill dra oss bort, för synden skiljer oss från Gud. Men då synden är förlåten kan den inte döma oss. 

Man brukar säga att synden har en plats. Antingen tynger den vårt samvete, eller så vilar den på Jesus som försonade världens syndaskuld.

Den största synden är otron och det var den modersynden som Eva bar på (i julaftonsberättelsen)

I Skogsbyn sade man att Eva hade fått nåd till bättring. Under sitt tidigare liv hade hon förnekat sin frälsare. Hon behövde inte Jesus och tyckte inte heller att Arvid behövde Jesus.

Men i himlen följde man noggrant med vad som skedde i den lilla timmerstugan. Kraften i Ordet öppnade Evas hjärta. Hon dröjde inte, utan skyndade till nådens stol. Hon fick öppna sitt hjärta och bekänna sin synd.

I tro tog hon emot förkunnelsen om förlåtelsen i Jesu namn och blod. Hon fick börja leva ett nytt liv där Jesus var Herre.

En bättre Herre kan ingen ha. Jesus bodde nu i hennes hjärta. Hon var delaktig av det eviga livet.

"Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus." (Johannes 17)

En julaftonsberättelse (3)

3. Ett nådens under i julnatten.

När Einar har läst färdigt ser han att mamma och pappa gråter. Och lilla Edit har somnat på sin stol. Tack Einar säger mor Eva: Nu vet jag att också jag behöver en frälsare. Men hur skall jag finna Honom? Då viskar Eskil ömt åt sin mor. Jag vet! Farfar Konrad i granngården kan säkert visa var du finner Jesus. Jag hörde hur han sade att den som söker skall finna och för den som bultar på dörren skall dörren öppnas. Han sade också att om ni vill veta mera om Jesus, så är Nådens dörr öppen. Och nu är nådens tid. Nu är det den behagliga tiden. Jag kan sköta om Edit medan ni knackar på hos familjen Nåd.

Kom säger Arvid och tar sin hustru Eva ömt vid handen. Och hand i hand vandrar de ut i vinterkylan mot grannens hus. Titta viskar Arvid. Ser du stjärnan? Ser du ljuset som strömmar ut genom fönstret? Och Eva ser. Hör du sången viskar hon till sin make? Hör du änglasången? Och Arvid hör:

” Ära vare Gud i höjden och frid på jorden till människor hans välbehag."

Kom så skyndar vi vidare säger han och så knackar han försiktigt på grannens dörr. Allting är som i en dröm, en juledröm. Plötslig inser Eva att det är julafton och inte kan de nu störa grannen. Eva blir förskräckt och vill fly. Men så hör hon en varm röst säga: Stig in! Stig in! Välkommen kära grannar! God Jul!

När Arvid och Eva öppnar dörren ser de Konrad sitta i gungstolen med knäppta händer. Och hans ansikte är likt en ängels. Vad som sedan diskuteras kan jag inte berätta. Men det vet jag att glädjens tårar snart rinner och tack och lov stiger upp till Himmelens Gud. Guds goda vilja har fått ske. Två syndare har funnit sin Frälsare och nu är det jul.

Arvid och Eva har fått höra bekräftelsen att de är Guds barn, försonade och älskade i Jesus Kristus. Han som är julens och Universums konung, min och din Herre och Gud. På vägen hem sjunger de en ny sång. Och änglarna sjunger med. Milt lyser stjärnan över nådens barn.

”Mina synder nu Gud har förlåtit, hela skulden med blod betalt! Tack och lov, tack och lov Herre Jesus! Tack och lov, tack och lov min Gud!”

 

På vägen hem, inför julen 2022

Kärlek, barmhärtighet och nåd

"Guds kärlek och barmhärtighet räcker" läste jag i tidningen. 

I Efesierbrevet läser vi: "Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, också när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande tillsammans med Kristus. Av nåd är ni frälsta."

Ja Guds kärlek är verkligen stor. Hans barmhärtighet räcker. Aposteln vittnar om att han är rik på barmhärtighet.

Men Ordet går längre. Det stannar inte vid kärlek och barmhärtighet. Gud vill göra oss levande tillsammans med Kristus. 

Av hans nåd är vi frälsta. 

Aposteln vittnar om att utan tro, utan Jesus är vi döda genom våra överträdelser. Gud kallar från död till liv.

Stor är hans nåd.

Herdarnas berättelse

"Och när de hade sett det, berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn." (Lukas 2)

När vi läser julevangeliet märker vi att herrarna hade ett budskap med sig som de berättade där i Betlehem. Av änglarna hade de fått höra hurudant barn det var som låg i krubban.

Där fanns beviset, ett tecken på Guds välbehag, på hans goda vilja till människor. Där låg Frälsaren. Han som kan rädda en människa.

Herren hade berättat något för herdarna. Han hade låtit dem få veta en hemlighet och det satte dem i rörelse: "Låt oss nu gå till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss få veta." 

När de sedan fått se Jesus började de berättade. Många förundrade sig. Maria däremot begrundade och bevarade budskapet i sitt hjärta.

Jesus kommer till oss genom Guds ord. Ordet vittnar om att Frälsaren är född. Hur vi förhåller oss till ordet är sedan avgörande. Det är livsviktigt. Visst får vi förundra oss. Men vi får be att vi kan ta ordet till oss. Att ordet skall få rum i vårt hjärta.

Ja att morgonstjärnan skall få gå upp i hjärtat. Jesus säger: "Jag är Davids rotskott och hans ättling, den klara morgonstjärnan."

En julaftonsberättelse (2)

 2. I granngården, hos familjen Stark

Medan julfriden har skänkt sig över familjen Nåds stuga är stämningen annorlunda i granngården. Arvid Stark som levt utan Gud och utan hopp här i världen har fått syndanöd. Han inser hur han försummat sin familj och när han tänker över sitt liv faller han allt längre ner i missmod. Frun Eva som är glad över att maken funderar över sina livsval kan ändå inte hjälpa. Det som har varit har varit och nu måste vi se framåt säger hon. Inte var det Jesus som fick dig att sluta dricka säger Eva. Vi skall vara glada över den nya situationen, men inte behöver du tänka mera på det där med frälsning, på synd och nåd.

Sonen Einar däremot har berättat om friden hemma hos familjen Nåd och hur man där gläds över frälsningen i Jesu namn och i kraft av Hans blod. Han har berättat om hur Gud har en god vilja och hur han älskar alla människor, samt hur han kallar människan till en gemenskap med sig, till ett nytt liv. Tidigare på dagen när mamma och pappa hade sörjt över att det inte funnits pengar till julklappar åt barnen Einar och Edit, hade Einar försökt trösta sina föräldrar.

Han berättade att den bästa julklappen är ett rent samvete och frid med Gud. Han återgav vad han fått höra vid sammankomsten hos familjen Nåd. Där sjöng man om himlen och reningen i Jesu blod. Arnes farfar Konrad hade predikat:

Han (Jesus) söker upp oss för att frälsa oss. Din och min frälsningstid är här och nu. Gud kommer själv till oss. Det är inte du och jag som kan komma till Gud. Vi skall öppna vårt hjärta för Jesus som kommer. Han kommer till oss i ordet, i nattvarden, i dopet. Vi behöver få höra att vår synd är förlåten för Jesu Kristi skull. Gud ger frälsning. Vi öppnar vårt hjärta. Vi tar emot Guds nåd och frälsning.

Einar fortsätter: ”Jesus hämtar de som tagit emot honom som sin Herre och Frälsare. Tron är en levande relation till Herren Jesus Kristus. Och Jesus kommer snart.” Arvid hade gråtit och kramat om sin son. Sedan hade han frågat om Einar vill läsa julevangeliet här hemma, så som han gjorde på skolans julfest. Det gör jag gärna svarade Einar.

När familjen hade ätit sin enkla kvällsmat hämtar Arvid den gamla bibeln från hyllan. Han putsar bort dammet och säger åt sin son. Nu får du läsa, så får vi lyssna till Guds ord. Och den lilla gossen öppnar den bibel som han ibland bläddrat i och läser den text han läst i skolan. Det är 20 verser säger han och höjer sin röst. Han läser med sin klara och tydliga barnaröst:

Jesu födelse:

Och det hände vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas. Detta var den första skattskrivningen, och den hölls när Kvirinius var landshövding över Syrien. Alla gav sig då i väg för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Så for också Josef från staden Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad som heter Betlehem, eftersom han var av Davids hus och släkt. Han for dit för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som var havande. När de befann sig där var tiden inne då hon skulle föda. Och hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom de inte fick plats i härbärget.

 I samma trakt uppehöll sig några herdar, som låg ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod en Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de blev mycket förskräckta.  Men ängeln sade:

"Var inte förskräckta! Se, jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren. Och detta är tecknet: Ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba." Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:

"Ära vare Gud i höjden och frid på jorden till människor hans välbehag."

När änglarna hade farit upp till himlen, sade herdarna till varandra: "Låt oss nu gå till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss få veta." De skyndade i väg och fann Maria och Josef och barnet som låg i krubban. Och när de hade sett det, berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det förundrade sig över vad herdarna berättade för dem. Men Maria bevarade och begrundade allt detta i sitt hjärta. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för allt som de hade hört och sett, alldeles som det hade blivit sagt till dem.”

En julaftonsberättelse (1)

 

Jul i Skogsbyn – en julaftonsberättelse (del 1)

1. Hos familjen Nåd

”Härlig är jorden, härlig är Guds himmel. Skön är själarnas pilgrimssång.

I fönstren brinner julljusen. Familjen Nåd har samlats i storstugan för att fira jul. Arne, 12 år gammal sitter och tänker på änglasången som ljöd över Betlehems ängar. Farfar Konrad har just läst julevangeliet och nu sjunger man den stämningsfulla julpsalmen. ”Människa gläd dig, Frälsarn är kommen, frid över jorden Herren bjöd.”

Julevangeliet gjorde ett kraftigt intryck på Arne den här julen. Det har varit en annorlunda höst. Väckelsens vindar har blåst genom den lilla byn. Arne har med förundran betraktat det som skett i byn. Han tänker att det är precis som om Herren Jesus skulle ha vandrat in i byn. Arne har inte sett Jesus, men han har känt hur Hans Ande har verkat.

Arnes tankar befinner sig åter på Betlehems ängar. Han är med i skaran av herdar när himlen öppnas och pojkarna får höra den himmelska härskarans mäktiga sång "Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, till människor hans välbehag." Gud har också behag till mig tänker Arne. Han älskar mig så mycket att väckelsens vindar också har upplivat min barnatro. Gud har verkligen varit god mot oss här i Skogsbyn. Han besöker oss nu och Herrens besök skakar om byn.

Arne knäpper sina händer och ber. Han ber för sin kamrat, grannens pojke Einar. När pojkarna igår hade hämtat julgranarna hade Einar berättat om hur hans pappa hade förändrats. Han dricker inte mera. Tänk om vi nu får en fridfull jul sade Einar och han var fylld av förväntan. Tänk om pappa ännu lär känna Jesus. Arne fylls av en inre frid. Farfar hade sagt vid sammankomsten senaste söndag att vi får kasta alla bekymmer på Herren för Gud hör bön och han svarar vid den rätta tiden.

Arne Nåd knäpper sina händer och ber för hela grannfamiljen förvissad om att Gud hör bön.

Vredens barn finner nåden

Aposteln Paulus skriver till Efesierna:

 "Också er har Gud gjort levande, ni som var döda genom era överträdelser och synder. Tidigare levde ni i dem på den här världens vis och följde härskaren över luftens välde, den ande som nu är verksam i olydnadens söner. 

Bland dem var vi alla en gång, när vi följde våra syndiga begär och gjorde vad köttet och sinnet ville. Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra.

Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, också när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande tillsammans med Kristus. 

Av nåd är ni frälsta. Ja, han har uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den himmelska världen, i Kristus Jesus, för att i kommande tider visa sin överväldigande rika nåd genom godhet mot oss i Kristus Jesus. 

Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig. Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem."

Vad tror ni att skulle hända om man skulle sätta denna vers i ÖT? 

"Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra."

Jag tror inte att det skulle accepteras för vi vill vara upplysta. Vi vill inte höra om syndafallet. Vi vill inte ens tro att vi behöver en Frälsare.

Men jag vet att det som aposteln skriver är Guds ord. Vi var vredens barn. Men som Lina sjunger bar Jesus Guds vredes glöd på korset och räddade oss från en evig död..

Sjunga om Jesu nåd

"Låt oss nu sjunga, sjunga om Jesu nåd! Gamla och unga, prisa hans kärleksråd, prisa hans dyra nåd!"

För ett tiotal år sedan utgavs en kasett med Sions sånger. Om jag minns rätt så var titeln "Låtom oss sjunga".

Sången är skriven av Lina Sandell. Gud hade låtit henne finna Guds nåd, Jesu nåd. Det gläder mig att få skriva och vittna om en nåderik och nådefull Gud.

Det skulle inte vara möjligt om jag inte skulle få ösa ur boken som beskriver Guds nåd, bibeln. Det skulle inte vara möjligt om jag inte skulle ha fått smaka att Herren är god.

I sången skrivet Lina om Jesus: "Burit vår sveda, smakat ock korsets död, blott för att freda oss för Guds vredes glöd, ja, för en evig död."

En nådefull jul

"Men Noa hade funnit nåd inför Herrens ögon."

Bibelversen var dagens lösen för tisdagen. Det märkte jag nu, då jag läste gårdagens tidning.

Herren såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda. "Då ångrade Herren att han hade gjort människorna på jorden, och han var bedrövad i sitt hjärta."

Jag har skrivit tidigare om vers 8 i första Mosebokens sjätte kapitel. Har du och jag funnit nåd inför Herrens ögon? Har vi funnit den plats som Gud berett, där vi kan leva i gemenskap med honom?

Igår skrev jag några kapitel i en julberättelse. Där finner en familj nåd inför Herrens ansikte och blir delaktig av hans frälsning. 

Som en följd av syndafallet kan vi tro att vi kan leva utanför Herrens frälsande Nåd. Men Gud vill att vi skall leva i och växa i nåden. 

I Romarbrevets femte kapitel beskriver Paulus den förunderliga nåden som vi får växa in i:

"Dock är det inte med nåden som med syndafallet. Ty om de många har dött genom en endas fall, så har ännu mycket mer Guds nåd och gåva överflödat till de många genom en enda människas nåd, Jesu Kristi nåd. 

Inte heller kom gåvan som följd av en endas synd. Domen kom genom en enda och drog med sig fördömelse. Den fria gåvan däremot kom efter mångas överträdelser och ledde till ett frikännande. 

Ty om en endas fall gjorde att döden fick herravälde genom denne ende, hur mycket mer skall då inte de som mottar den överflödande nåden och rättfärdighetens gåva regera i liv genom denne ende, Jesus Kristus.

Alltså: liksom en endas fall ledde till fördömelse för alla människor, så har en endas rättfärdighet för alla människor lett till en frikännande dom som leder till liv.

Liksom de många stod som syndare på grund av en enda människas olydnad, så skulle också de många stå som rättfärdiga på grund av den endes lydnad. Men dessutom kom lagen in för att fallet skulle bli så mycket större. 

Men där synden blev större, där överflödade nåden ännu mer, för att, liksom synden fick herravälde genom döden, också nåden skulle få herravälde genom rättfärdigheten, som leder till evigt liv genom Jesus Kristus, vår Herre."

Med önskan om en nådefull jul!

Jesu vänner

"Jag kallar er inte längre tjänare, eftersom tjänaren inte vet vad hans herre gör. Vänner kallar jag er, ty allt vad jag har hört av min Fader har jag låtit er veta. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt om er att ni skall gå ut och bära frukt, sådan frukt som består, för att Fadern må ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Och det befaller jag er att ni skall älska varandra." (Johannes 15)

Guds ord vittnar om att Jesus kallar sina lärjungar för vänner. Därför kan vi också tala om Jesu vänner. 

När vi tänker på vad som väntar Jesu vänner i Evigheten i himlen så beskriver ordet hur någon sitter på tronen. Inför tronen står ett Lamm som ser ut att ha blivit slaktat. Och Guds Ande finns där vid tronen.

Om en människa som inte tror på Gud skulle bli lyft till himlen skulle hon nog bli förvånad. Men jag tror inte att ett Guds barn blir förvånad i himlen. Snarare blir det en känsla av tacksamhet att få komma hem.

Aposteln skriver till korinterna: "Men vi känner, som Skriften säger, vad ögat inte har sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana, vad Gud har berett åt dem som älskar honom. Ty för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande."

Den Helige Ande förklarar och uppenbarar vad vi behöver veta om hemmet i himlen. På vägen hem får vi fröjdas över vad han visar..

I väntan på Jesus

"Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud. Och jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan Hjälpare, som alltid skall vara hos er, sanningens Ande, som världen inte kan ta emot. Ty världen ser honom inte och känner honom inte. 

Ni känner honom, eftersom han förblir hos er och skall vara i er. Jag skall inte lämna er faderlösa, jag skall komma till er. Ännu en kort tid, och världen ser mig inte längre, men ni skall se mig, ty jag lever, och ni kommer att leva." (Johannes 14)

Den kristna tron är en levande tro. Om än Jesus är hemma hos Fadern har vi Sanningens Ande mitt i bland oss. 

Det är gott då Sanningens Ande får öppna och förklara ordet. Det finns nog ett sådant djup i ordet att vi ibland måste vara tysta. De jordiska orden räcker inte till.

Bortom tidens tvång

Det är stärkande för tron att betrakta vad Guds ord säger om de i Herren insomnade. Den kristna tron är en uppståndelsetro. Herren Jesus säger att han är uppståndelsen och livet. Johannes beskriver i kapitel 11 samtalet mellan Jesus och Marta:

"Jesus sade: "Din bror skall uppstå." Marta svarade: "Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den yttersta dagen." Jesus sade: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?"

Uppståndelsen sker alltså på den yttersta dagen. Profeten Daniel fick höra: "Men gå du bort till dess änden kommer. Sedan du har vilat skall du uppstå till din del vid dagarnas ände." Han som vittnade detta för Daniel var klädd i linnekläder och stod ovan flodens vatten.

Guds ord vittnar alltså om att de rättfärdiga vilar fram till den yttersta dagen. Jag lyssnade igår kväll på en av broder Rolands predikningar från våren. Han vittnar där om att Jesus kommer snart.

Nu vilar han hos Gud i väntan på Jesu återkomst. Vi vet att Gud står över tiden. Gud är inte begränsad av tiden. De saliga väntar alltså på oss i ett tillstånd där ingen tid finns.

Vi förstår att en salig vila hos Gud fri från tidens tvång är ett gott tillstånd. Därför skriver också sångaren: "O farväl, vi träffas åter, dyre broder/syster sov i frid! Gärna vi dig velat äga bland oss kvar ännu en tid, men vi önskar ej tillbaka vad vår Fader tagit har. Gud ske lov med fröjd vi säger: Återseendet står kvar!"

Ännu en broder hemma hos Herren

"Guds härlighet strålar i himlarnas sal och helgonens lovsånger tona. Där bära Guds kämpar från stridernas dal för eviga tider sin krona. Säll den som har rum i Guds rike." (Psalm 128).

Ikväll fick jag budet att ännu en Herrens tjänare fått hembud. Roland blev den tredje av bröderna som Herren kallade hem inom drygt ett år. 

Jag hade förmånen att få samtala med honom i Boden i april 2018. På söndagsförmiddagen fick vi också fira nattvard i den kyrka där han så ofta tjänat. Han presenterade också den talande altartavlan för mig..

Vila i frid broder!

Bara ett är nödvändigt!

 "Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa." (Johannes 14)

Jesus har berättat för lärjungarna att han går bort för att bereda rum. Och han skall också komma tillbaka. "Och om jag än går och bereder plats åt er, skall jag komma tillbaka och ta er till mig, för att ni skall vara där jag är."

Jag tänker på orden att vi skall vara där Jesus är. Då förstår vi att det finns något mera för människan än det jordiska livet, ett liv och en plats där Jesus är.

Julen och påsken hör ihop. Det finns många människor som firar jul, men inte påsk. Sedan möter vi också nya strömningar där man inte vill fira jul. Jag förstår inte varför man inte skulle fira jul som kristen. 

Men den kristna julfriden bygger nog på påskens händelser, på löftet om kvinnans säd som skulle söndertrampa ormens huvud.

Jesus lämnade efter sig en frid som världen inte kan ge. Låt inte era hjärtan oroas säger Jesus. Det finns mycket här i världen som kan oroa oss. Och själv känner jag ofta oro, även sådan oro som kan leda till modlöshet.

Till sin vän Marta säger Jesus: "Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket. Men bara ett är nödvändigt."

Endast ett är nödvändigt! 

Maria hade valt den goda delen att vara där Jesus är. Den delen skulle inte tas ifrån henne. När vi är hos Jesus behöver vi inte ens ha bekymmer om den odödliga själen, för hos Jesus får den sin vård.

Där hos Jesus, inför hans ord rustas vi för resan över den brolösa strömmen. Vi förstår att Jesus är vägen dit över.

Och här nere är han vår glädje. Han ger oss en sådan frid som vi inte finner här i världen..

Far och son i de rättfärdigas boning (2)

En vinternatt står Arne Nåd hemma på gården i Skogsbyn och tittar på stjärnorna. Bredvid Arne står tvillingsönerna John och Ernst.

Arne berättar om Abrahams tro. Han berättar om trons Fader Abraham, som fick se Kristi dag och blev glad. Han berättar om löftessonen Isak och offret på Moria berg. Han berättar om korset,  som restes på kullen i Moria land och om skaran där vid korsets stam. 

- -

När John lyfter sitt blick ser han Fader Ernst i vita kläder. Han är strålande glad och samtalar med trons Fader Abraham. Och så ser han en tredje, en som ser ut som en människoson. Hans ansikte är som solen och hans kläder är vita som ljuset.

Han fylls av glädjen över att få vara hemma.

I Abrahams sköte (1)

En fiktiv berättelse. Fortsättning från 2018:

Detta har hänt: "John, en ung man som levde i tro på Jesus sin frälsare hade somnat och kört av vägen. Från bilen hördes en förunderlig sång "Där i himlen, där i himlen, får du vila ut en gång". 

Men änglarna förde Johns själ till vilan hos Gud.

- -

"Lammet, som blev slaktat, är värdigt att ta emot makten, rikedomen och visheten, kraften och äran, härligheten och tacksägelsen."

John sjunger en ny sång, vars melodi är så förunderlig och skön. Känslan av den ihärdiga smärtan är borta. John upplever en förunderlig glädje och en frid så ofattbar och skön.

Han stämmer in i sången medan han på avstånd ser den stora skaran samlad runt en skön gestalt. En regnbåge som en smaragd omger tronen. Runt omkring tronen ser han en stor skara klädda i vita kläder.

Förunderligt betraktar John sin egen klädnad. Åt honom har blivit given en vit klädnad och han ligger stilla en liten tid.

John känner en salighet han aldrig känt förut. Sakta, fylld av kärlek och vördnad rör han sig fram mot tronen i ett ljus så underbart och skönt..

Fyra år senare!

Jag vaknade rätt tidigt och tänkte att jag slumrar en stund på soffan. Aposteln Johannes ord gläder mig ändå, då de visar på himlen. 

Och tröttheten försvinner.. 

Plötsligt känner jag en susning. Tankarna går till boken om Skogsbyn, som jag hastigt skrev ner inför julen för fyra år sedan. 

"Nu får du skriva om himlen!" ljöd den stilla susning jag hörde. Jag minns att jag endast fick skriva om vägen dit. 

Men skall jag nu då skriva om himlen?

Jag dammar av den gamla boken, där ingenting fick förskönas. Synd skulle vara synd och nåd måste vara nåd.

Jag märker då jag läser, att den fiktiva berättelsen om släkten nåd i Skogsbyn är skriven med hast. Det märks på språket. Men allvaret i budskapet är det samma, som vi möter i bibeln. En människa kan gå förlorad då hon väljer fel här i livet och överger barnavännen Jesus.

Jag lyfter fram boken om släkten Nåds vandring mot Evigheten på nytt. Om Gud så vill skriver jag om mötena på himlastranden..

Tänk så mycket som hänt under fyra år. Föga anade vi inför julen 2018 att en världsomfattande pandemi och ett krig som omformar världen var så nära.

Vi få minnas Jesus ord: 

"Ty himlens krafter skall skakas. Då skall man se Människosonen komma i ett moln med stor makt och härlighet. Men när detta börjar ske, så räta på er och lyft upp era huvuden, ty då närmar sig er förlossning."

Från Skogsbyn till Evigheten

(Om Gud vill, om tid ges och om Herren dröjer kompletterar jag någon gång den fiktiva berättelsen med annan ordningsföljd och kronologi samt kompletterar det som fattas. 

Avsikten är att visa på Guds godhet, på syndens farlighet men på frälsningen i Jesus Kristus)

Från Skogsbyn till Evigheten

Förord

På kvällen den 13. december 2018 får jag en tanke att skriva berättelsen om bröderna John och Ernst, om vännen Harry och om Ernst lilla dotter Lisa. De föds och växer upp i den trakt som kallas bibelbältet. 

Kan en människa gå förlorad fastän hon får växa upp i väckelsebygder? Det är möjligt om hon förlorar tron på Jesus. Då går hon slutligen under i mörkret.

Jesus vittnar om att han är världens ljus. Den som följer Jesus vandrar inte i mörkret, utan han har livets ljus. Vi lever i en mörk årstid då ljus är en bristvara. 

Jesus, livets ljus, kan vi missa honom? Ju längre bort vi kommer från ljuset, desto svårare får vi att se marken under våra fötter. Om du är i en mörk och oländig skog och ser ljuset endast i fjärran är det inte så lätt att springa mot ljuset.

Du snubblar lätt om du inte själv har del av ljuset, som lyser upp marken framför dina fötter. Mitt i allt fastnar foten i en hålighet. Sedan hör du hör något går sönder. I fjärran ser du ljuset, men du gick under på halva vägen. Hur kunde det gå så?

I Skogsbyn lyste ljuset klart. Man läste bibeln som är Guds ord. Man satte tro till ordet och många fick en levande tro. 

Även jag har fått växa upp i bibelbältet. Jag har fått höra om Guds frälsningsbeslut i Kristus Jesus. I honom vår Herre och genom tron på honom kan människan frimodigt och tryggt komma till Gud.

Frimodigt och tryggt! Skulle frälsningen vara beroende av oss, av vår tro, av vår nit, av våra strävanden, av vår dagsform, av vår trofasthet skulle grunden för frälsningen vara vacklande. Men nu håller det för grunden finns i Gud själv, ja Gud själv är grunden. Att få nåden att lära känna Kristi kärlek är något mycket mera än all kunskap.

I Efesierbrevet vittnar Paulus om församlingen. Där har också du som läser genom tron delaktighet. Ur den församlingen kan du aldrig bli utstruken eller utesluten då du håller fast vid Kristus Jesus. Visst kan vi idag höra havets och vågornas dån, men vi behöver inte bli förskräckta. Gud har nämligen en plan och i den planen ingår att han låter havet brusa och att han tillåter att vågorna går höga och dånar då de slår mot klippan. Men klippan Kristus som är Guds frälsningsbeslut håller.

I Skogsbyn lever människorna sitt liv på samma sätt som du och jag. Livet fylls av arbete och bekymmer. Man hör om klimatförändringar och bibelns budskap omtolkas. Sedan en dag uppfylls det som bibeln vittnar om. Välkommen bäste läsare! 

Kapitel 1 John och Ernst

I en liten stuga i skogsbyn föddes John och Ernst. De var tvillingar och sina föräldrars ögonstenar. De fick redan som små lära känna Jesus. De hade en fin barndomstid. Den tiden gick ännu nästan alla barn i söndagsskola. John och Ernst trivdes i söndagsskolan.

I grannbyn fanns det ett bönehus och där fick de höra mera om Jesus världens ljus. Sida vid sida fick de höra orden: Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ. John kunde aldrig glömma de orden. De påverkade hans ungdomstid. De påverkade han val i livet.

En natt då John kör hem efter en lång arbetsdag slumrar han till en kort stund. Bilen kör av vägen i en kurva och stannar mot ett klippblock. John vaknar inte mera på den här jorden. En kort stund senare ser chauffören i en virkesbil en bil ligga i diket. Han stannar. Från bilen kommer ett stilla ljud i den mörka höstnatten. Från cd-spelaren ljuder ljuvliga toner i natten. "Jesus kommer, ja han kommer snart att hämta de sina hem"

Chauffören öppnar dörren och ser. John ligger stilla i bilen. Försiktigt känner han på handleden, den är kall. John har förolyckats. Det blir en stor sorg i den lilla byn. Ernst gråter på begravningen. Stilla ser han broderns kista sjunka ner i graven. Vi ses i himlen viskar han.

Åren går. Ernst besöker allt mera sällan bönehuset. Han lär känna en trevlig flicka från staden. Stina har ändå ingen tro, vilket bekymrar Ernst. Men de diskuterar om saken. Behåll du din tro säger Stina, för mig är det inget problem.

Ernst är förälskad och han älskar Stina. Efter en tid vill Stina att Ernst skall flytta in till henne. Du får ju mycket kortare väg till arbetet och du vet ju att jag älskar dig. Ernst samvete är redan sårat och då Stina lockar och lockar flyttar han in.

Stina och Ernst har det gott. Ibland minns han ändå den tiden då han tillsammans med brodern fick samlas med Herrens folk. Han minns orden i sången: O vad sällhet, då skall bliva när Guds barn får komma hem.

Han stelnar till vid minnena. Han kan inte längre tro. Ibland blir han stel av skräck. Jag borde söka mig till bönehuset tänker han. Han berättar för Stina. Hon är förvånad. 

Vad skulle du göra där? Inte vill jag vara utan dig på söndagarna. Räcker det inte att vi går i julkyrkan? Du vet ju att jag kommer med dit.

Åren går. Någon gång skär det till i Ernsts hjärta. Han känner en tomhet, men då han arbetar litet hårdare går det bättre. Ernst gör karriär och ekonomiskt har han det bra. Han är en ansedd och välbärgad familjefar. Någon gång gräms han över att Stina aldrig ville gifta sig.

Det är oroligt i världen. Det händer märkliga saker. Ernst får arbeta allt hårdare för att klara sig. Hemma är han också trängd. Slutligen en förmiddag är Ernst chaufför för ett märkligt sällskap. Han har svikit alla, hur kunde han sjunka så här lågt. Snart är det jul, men han känner sig som Judas.

Bilen rullar vidare. Han lyssnar till nyheterna. "Oj det där låter inte bra" tänker han. Med ens bländas han av ett starkt sken. Han förlorar kontrollen. Han ser Jesus, barndomens Jesus. Känslan är overklig. Han ser Stina på avstånd. Han hör rösten och han rör sig mot tronen. Han förstår, han anar något. Skräckslagen ser han på avstånd en glimt av broder John. Han ser mor och far. De bär vita kläder, men de ser honom inte. De springer mot Jesus.

Ernst förstår. Det är försent. Jesus kom faktiskt. Han hade ju nog tänkt söka honom senare, men det blev inte av. Nu hann han inte. Nu hade skyn brustit och tiden var slut. Mörkret sänker sig. Varför försköt jag honom? Varför gick jag bort?

Varför, varför? Är det obehagligt att läsa om Ernst? Du har läst början på en fiktiv berättelse om hur en ung man miste sin tro och gick förlorad, då något annat blev viktigare än Jesus. Ännu idag kallar Gud. Sök honom medan tid finns! Gå aldrig bort från Jesus. En dag är kanske nådens tid förbi.

Har du vänner som går samma väg som Ernst. Be för dem. Be att du får tillfälle att vittna om Jesus, som gav sitt liv till försoning för varje människa.

Kapitel 2 Harry Järvinen

Harry Järvinen är en ung och olycklig man. Han är blyg och något överviktig. Han är en mycket ensam man. För fyra år sedan flyttade han bort från Pudasjärvi, där han växte upp. För två år sedan fullbordades hans barndomsdröm. Han köpte en egen virkesbil. Han har haft bra med jobb och han är redan så gott som skuldfri. Han har aldrig haft en flickvän. Till först var han för blyg och sen har han inte riktigt heller haft tid.

Tre resor per dag, ofta sju dagar i veckan kör han sin 80 ton tunga virkesbil med massaved in till staden. För en vecka sedan lyssnade han till Järviseuturadio. Där hörde han en sång, som väckte en längtan i honom. Melodin var litet vemodig men han kan inte glömma den.

"O vad sällhet då skall bliva" Åter kommer melodin i hans sinne. Han gnolar försiktigt på orden "Upp mitt arma sorgsna hjärta, du är också en av dem, som för Jesu död och smärta snart får komma lyckligt hem."

Kan Jesus faktiskt älska den blyge Harry som aldrig riktigt förstått något om Gud?  Harry sitter i tankar. Plötsligt stelnar han till. Det kändes som om någon viskade till honom. "Jesus älskar dig Harry, din synd är förlåten".

De orden hörde han ju en gång då han var med morfar på det stora sommarmötet. Längs vägen står en bil parkerad. Det ser ut som om bilen fått punktering. Harry får en vilja att hjälpa och han stannar bilen. Han ser att en ung man försöker byta ett däck. Harry går fram till mannen. Behöver du hjälp?

Oj, nu måste jag få berätta för dig säger den unga mannen. Jag heter förresten John. Jo, jag bad just till Gud att han skulle hjälpa mig. Min domkraft gav vika och nu kan jag inte lyfta upp bilen.

Harry stelnar till. Från bilen kommer den himmelska musiken. "O vad sällhet, o vad sällhet att få tro på Jesus här" John ser litet förläget på Harry och säger: Det är min älsklingssång! Den handlar om hur tryggt det är att tro på Jesus.

Jo, jag hörde den sången nyss berättar Harry. Men jag vet inte riktigt vem Jesus är. Brukar du be frågar John? Nej egentligen inte svarar Harry. 

Får jag be för dig frågar John. Jo det får du nog mumlar Harry. Snart är däcket bytt och Harry återvänder till sin virkesbil. När bilen svänger in till Forsbyn fylls hytten av en högljudd bön. "Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är, var jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer"

Två månader senare är det kö vid virkesmottagningen på Ahlholmen. Harry stiger ur bilen och byter några ord med Esa, en annan chaufför. Esa är skärrad och han berättar att han var den första som kom till en olycksplats i går kväll.

En ung man hade somnat och kört av vägen. Från bilen hördes en förunderlig sång "Där i himlen, där i himlen, får du vila ut en gång". Mannen var redan död berättar Esa. Han hette John förstod jag. 

Det svindlar för Harry. John mannen som bad för mig är nu död.

Tre månader senare knackar Harry på hos Johns och Ernst föräldrar. Han måste få berätta. Det blir en lång diskussion och tårarna rinner. John var ett himmelens sändebud säger fadern med sorg i rösten. Harry gråter. Tänk om även jag kunde få ha en sådan tro. Synden blir förlåten och Harry tror.

30 år senare kör åter Harry sin virkesbil genom Skogsbyn. Harry lyssnar på en predikan. Han hör: Liksom ljungelden går från öster till väster. Så hastigt och så tydligt kommer Jesu ankomst att vara. Två kommer kanske att köra på samma väg. En blir uppryckt, en lämnar kvar. Harry lyssnar och han tror. På den tomma vägen möter han en splitterny elbil. Två bilar på väg mot varsitt håll. Harry kör vidare och allt blir ljust.

Jesus, min Jesus, viskar Harry. Molnen skingras och han hör den ljuvliga sången. "Guds och Lammets nya sång"

Kapitel 3 Lisa 12 år

Ernst och Stina har en dotter som heter Lisa. Hon får inte höra om barnavännen Jesus hemma. Hemma finns det inte mycket som berättar om Jesus. Men Lisa har en barnatro. Nog har hon glatt sig då hon fått vara med i Julkyrkan.

Lisa älskar sin Jesus. På biblioteket har hon läst barnens bibel. Någon egen bibel har hon inte haft. På vinden finns ett skåp med böcker från hennes farfars och farmors hus. De har legat där något år, sedan det gamla huset såldes. Lisa minns inte något om Farfar och Farmor. Ernst har någon gång berättat om sin tvillingbroder John.

En kväll för något år sedan hittar Lisa ett tidningsurklipp i en av Farfars historieböcker. Hon blir nyfiken och börjar läsa. Artikeln heter "Den himmelska sången". Det handlar om farbror John och artikeln är skriven av Harry Järvinen.

Förundrat läser Lisa om sin farbror som dog i en olycka. Hon läser om sången som Harry fick höra. Tårarna rinner. 

Lisa berättar senare för sin lillebror. Via Google hör de på den ljuvliga sången. "En evig sällhet" Lisa glädjs över orden, för i skolan mobbar man hennes vän Ingrid, vars far är präst i en liten frikyrka.

Ingrids far fick inte mera vara präst i kyrkan. Lisa vet inte varför. För några dagar sedan förstod Lisa att Ingrid var mycket hungrig. De hade dåligt med mat hemma. Lisa hade då tagit med några påsar bröd, som hon gett åt Ingrid. Hon hade blivit mycket glad.

Den eftermiddagen hade Ingrid berättat mycket om Jesus. Hon hade berättat om sångerna, om mötena där i den lilla kyrkan. Ingrid hade lovat att Lisa kunde få komma med nästa söndag. Lisa var ändå bekymrad för hon förstod att mor Stina inte skulle tycka om det. Men hon förstod att det skulle ordna sig. Jesus skulle nog hjälpa henne.

Kapitel 4 Cerifikatet

Lisa berättar för sin mamma Stina att hon får följa med Ingrid till den lilla kyrkan på söndag. Egentligen är det en övergiven gård som inrättats till kyrka. Stina verkar mycket förvånad över att Lisa vill besöka den enkla kyrkan. Hon säger: Nej, det går inte för sig. Det blir ingen samling på söndag. Enligt den nya lagen får inga gudstjänster ordnas, om certifikatet saknas.

De som brukar samlas där i kyrkan saknar certifikatet, som man gemensamt beslutit om i hela världen. Stina fortsätter: du förstår, där berättar man inte om den rätte guden. Man läser en bibel som inte godkänts av det religiösa rådet. Farbrorn som heter Stig har inte heller det certifikat som nu behövs i alla kyrkor. 

Lisa säger inget. Hon är tyst, men knäpper sina händer.

Samtidigt i en liten stuga en km därifrån: Chauffören Esa sitter ensam i mörkret. Han har mist sitt trafiktillstånd. Han har inte skrivit under de nya direktiven. 

Han är mycket bekymrad. Vännen Harry kör ännu, men nu är Esa rädd att även han får trubbel vid nästa granskning. Esa suckar, oj vad jag längtar efter söndagen och gudstjänsten. På söndag är det hans tur att välja sångerna. Med omsorg har han valt dem. Till först blir det "Hela vägen går han med mig". Sedan ville Harry att vi sjunger "O vad sällhet". 

Det knackar på dörren. Esa öppnar, på utsidan står Stig.

Guds frid ropar Esa. Stig hälsar med ett varmt handslag. Men han ser ledsen ut. Vi får inte samlas nu på söndag! Jag fick meddelande från länsbiskopen idag. De ser inte längre mellan fingrarna. Certifikatet behövs nu vid varje samling. På fredag är jag inkallad på förhör.

Kom in en stund så skall vi be. Männen sänker sina huvuden och ber: Herre hjälp oss. Stig tar fram sin slitna bibel. Han öppnar boken. I Jesu namn skall vi läsa börjar han och orden ljuder: "Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan fördärva både själ och kropp i Gehenna. Säljs inte två sparvar för ett kopparmynt. Ändå faller inte en enda av dem till marken utan att er Far vet.  På er är till och med alla hårstrån räknade. Var alltså inte rädda. Ni är mer värda än många sparvar."

En tår faller ur Stigs slutna ögon. Jesus kommer att styrka oss säger han trosvisst. Jag tror att vi snart får samlas. 

Ute lyser kvällshimlen röd. 

Kapitel 5 Bröllopsklockor

Lisa är bjuden på bröllop om två veckor. Hennes morbror Sixten skall gifta sig med Kurt, som är präst i grannförsamlingen. Lisa är bekymrad för mamma vill att hon skall sjunga på bröllopsfesten. 

Lisa vill inte tänka på bröllopet. Hon är ledsen. Hon hade så gärna velat besöka den lilla kyrkan tillsammans med Ingrid.

I den lilla kyrkan är äldstegruppen samlad. Fastän stämningen är litet betryckt inleder man mötet med psalmen "Gläd dig du Kristi brud och möt din Herre Gud." 

Harry Järvinen håller inledningsbön. ”Du Jesus, du himmelens Gud, dig vill vi troget följa i denna svåra tid. Du har aldrig svikit oss. Dag efter dag har du lett oss med ditt ord. Styrk du oss och led du oss att vi fattar rätt beslut i denna prövningens stund.”

Gruppen är enig. Vi fortsätter att predika om Herren Jesus, som den enda vägen till himmelen. Tillika inser de att de inte kan samlas i kyrkan nu på söndag. De välsignar pastor Stig inför mötet med länsbiskopen.

De känner att Herren är nära och uppfylls av en himmelsk frid. Stillsamt avslutar de mötet och beger sig hemåt i mörkret.

Kapitel 6 Ensam i natten

Efter mötet går Stig sakta hemåt. I en glänta stannar han och betraktar stjärnhimlen. Tankarna går bakåt i tiden. Han kommer ihåg dagen då han uteslöts ur kyrkan. Han minns den svåra tiden efteråt, då han var tvungen att betala tillbaka ett års lön.

Han tänker på hatet som lyste från Stinas ögon, hur hon hånlog då hon fick som hon ville i församlingsrådet. Sedan hade hennes man Ernst kommit med pengar en kväll. Han hade varit ledsen över skadeståndet som Stig fått att betala.

Stig hade alltid bett för Ernst. Någon gång hade han försökt vittna om Jesus, men på något vis hade han varit som levande död. Stig förstod ändå att Ernst i hemlighet beskyddade dem. De flesta andra kristtrogna kyrkor hade för länge sedan upplösts.

Stina var ju certifieringsansvarig inom kyrkans svenska del. Hon höll stenhårt fast vid varje paragraf och det var ett Guds under att deras lilla frikyrka fått verka så länge. Gud är förunderlig tänker Stig. "Han bereder mig ett bo i mina ovänners åsyn."

Nu hade ju också Stinas dotter Lisa hämtat mat åt Ingrid. Lisa är förunderlig tänker Stig. Hon brinner av Jesu kärlek, medan hennes mor gör allt hon kan för att utrota biblisk kristendom. Ernst är annorlunda, där finns inget hat, endast den märkliga kylan och den ledsna blicken.

Ernst hade varnat honom igår inför besöket hos länsbiskopen. På något vis hade Stig förstått att han inte kommer tillbaka från det mötet. Men där under stjärnornas glans fylls han av en inre frid. Jesus kommer att hjälpa honom. "Jesus min Jesus!" ropar han. Sedan faller han på knä i snön.

Stig upp mot himlen. Han häpnar. Han ser himmelen öppen. Ljuset bländar honom. En osynlig kraft lyfter honom och han går hemåt i mörkret. I hjärtat ljuder redan den himmelska sången.

  

Kapitel 7 Birgit väntar

Birgit har varit gift med Stig i snart 30 år. De hade träffat varandra under studietiden i Åbo. Birgit sitter i köket och tänker. Hon minns hur hon det andra året blev förälskad i Stig. Det var hennes kusin Stina som uppmanat henne att börja studera teologi. "Du måste bli präst" hade Stina sagt.

Den andra månaden i Åbo hade Birgit fått nåden att komma till en levande tro. Hon hade fått en brinnande kärlek till mission. Sedan fick hon och Stig vara tre år i Kenya. 

Igår fick hon ett förunderligt mail från väninnan Saida, den unga flickan som kom till tro på Jesus den första hösten Stig och Birgit arbetade på missionsstationen.

Tårarna rinner och hon läser mailet hon fick på nytt: "Kära Birgit, dyrbara syster i Herren. Tänk nu är det över tjugo år sedan vi skildes på flygstationen.

I morse då jag satt i bön här i grottan invid floden fylldes jag av en förunderlig frid. Jag fick en känsla av att snart får jag möta Jesus. Jag hörde ljuvlig musik, jag hörde harpornas klang. Jag hade varit så ensam och ledsen. Min man Bark dräptes ju redan för tre år sedan.

Då såg jag plötsligt Bark i en syn. Jag såg dig och Stig tillsammans med Honom. Och jag såg Jesus. Jag vet att det var en syn, men jag fylldes av frid. 

"Ta kontakt med Birgit" viskade någon åt mig.

Berätta att Gud är god. Berätta att Jesus ber för henne och Stig. Berätta att jag även såg John för mina ögon och att han hade en ny levande kropp.

Saida hade avslutat mailet med orden: "Jesus kommer snart!" När vet endast Gud, men den som håller ut intill änden skall bli frälst. Birgit avbryts av att Stig kommer in. Hans ansikte strålar och hans kläder är vita av snön.

Kapitel 8 Avsked för en tid

Hela natten har Stig och Birgit styrkt varandra. Himmelen har varit nära. Sången har ljudit i stugan och Ingrid har spelat på pianot. "Och sedan hon evigt får sjunga så glatt däruppe i himmelens stad"

Plötsligt ser de att två poliser står där. Även Ernst är med. Förundrade hade poliserna stått där en stund. De hade bländats av ljuset och musiken. Sedan kommer de till sans. "Stig Älvlund, det är dags!"

Stig rycker till, men han är redo. "Ernst, är du också med" säger Stig förundrat. Ernst visar besvärat arresteringsordern: "Häktad för störande av samhällsfriden, på begäran av Kyrkans certifieringskommitte.

Så sitter Stig i baksätet mellan två konstaplar. Bilen körs av Ernst, den barndomskristne, som förlorat sin tro, men ändå hjälpt de kristna.

Men Stigs hjärta är redan i Himmelen. Han har tagit farväl av den här världen. Han hör harpornas sång. Stig kommer åter till sans. Han hör att Ernst och konstaplarna talar med varandra. Men han ser att de möter Harrys virkesbil. Får jag mera se Harry tänker Stig.

Bilarna möts. Ett ögonblick senare ser Stig hur himlen rodnar. Sången blir allt högre. Han hör basunen ljuda. Ur molnen träder en gestalt fram och det blir ljust.

I en stund då Stig inte väntade var stunden inne. Den sista människan hade tagit tillvara på sin nådatid. Skaran var nu fulltalig. Guds tid var inne och Konungen återvände till jorden. 

Ernst hade mist allt. Stig var däremot framme, Kristi församling var framme.

Kapitel 9 Två änglar       

Lisa är mycket ledsen. Hon har inte sovit på hela natten. Mor Stina och pappa Ernst hade grälat hela natten. Lisa ville inte tjuvlyssna, men hon kunde inte undgå att höra något. Ingrids pappa skulle fängslas.

Mor Stina verkar vara inblandad. Pappa vill inte det. Ett tag smäller det i dörren. Mamma hade varit mycket elak åt pappa och ropat att du är precis som din broder John. Egentligen vill du höra till sekten. Du tror att den där Jesus är Guds son.

Pappa hade rusat ut. När Lisa vaknade förstod hon att Pappa åter var hemma. Lisa hade hört mamma säga "nog är jag stolt över dig Ernst." Nog visste jag att du insåg att Bibeln bör omtolkas. Jag litar på dig, att du nu ser till att vi en gång för alla blir av med den där Stig. 

Lisa hade brustit ut i högljutt gråt. Mamma hade kommit upp till vinden, men sedan gått ner igen. Lisa hade hört mamma säga. Får vi inte bort den där Stig så lurar han också med barnen våra i sekten.

Lisa hade hört Lillebror gråta. Hon hade tröstat honom. De hade talat om Jesus. De hade bett för mor och far och för Stig och Birgit och Ingrid. 

Berätta för mig om farbror John säger lillebror. Efteråt säger han ännu. Nu vill jag lyssna till sången! Barnen smyger i väg och efter en stund ljuder sången. Lillebror ler och lyssnar med andakt: "O Vad Sällhet då skall bliva, när Guds barn får komma Hem." 

In i rummet träder en förunderlig gestalt.

Nere hör Stina förunderliga toner från vinden. Inte har de väl hittat sången igen? Hon smyger sig upp för trapporna full av raseri. Plötsligt stannar hon. I soffan sitter två små änglar. Bakom ser hon en stor vit skara med harpor i händerna. Hon ser en mäktig gestalt och hon faller ner. Ljuset försvinner, allt blir mörkt.

Kapitel 10 Saida får besök

Saida är nu helt ensam. För tre dagar sedan måste hon fly på nytt. Hon hann läsa en del av svaret hon fick från Birgit. Budskapet hade styrkt henne, men nu var telefonen död och hon var helt ensam i natten. Det prasslar i mörkret och en man kommer fram ur mörkret. Saida känner igen Balthasar en ung man från hembyn. Han var tidigare en Jesu lärjunge men avföll vid förföljelserna för tre år sedan.

Saida ser att Balthasar är ledsen, smutsig och trött. Hon ger honom litet vatten att dricka. Balthasar berättar: För tre dagar sedan mötte jag Jesus i en dröm. Han visade mig såren och jag hörde en röst: Balthasar, fly inte längre undan mig. Gå österut mot grottan vid Nigerfallet. Där finner du mitt sändebud. Jag har sprungit flera dagar, jag var rädd att jag aldrig hinner fram.

Saida, finns det ännu hopp för en förrädare som jag? Jag flydde när de grep din man. På avstånd såg jag honom möta bödeln. Hade han förnekat Jesus hade han blivit fri. Han gjorde det inte. 

Min frälsare lever sade han inför bödeln. Saida gråter, men hon förkunnar för Balthasar att han får tro. Jesus har dött för dem båda. Balthasar ropar: "Jag tror, tack min Gud! Tack Herre Jesus!"

Det blir ljust och rymden fylls av änglasång. "Jesus, min Jesus" ropar Saida och känner hur hon lyfter från jorden.

Kapitel 11 I länsbiskopens residens

Sture hade hela tiden strävat uppåt. I den gamla kyrkan hade han varit prost. Redan på den tiden kände han Stig. Någon gång i ungdomen hade de varit i samma kamratkrets. Han och Stig, samt John och Ernst.

Vilken barnslig tro jag hade då. Tack Gud för att du lät mig växa. Tack för att jag var en av de första som förstod att alla kan vara präster. Tack för att jag insåg vilken stor sak det är att män kan gifta sig med män och att de är utmärkta som prästpar. Tack för att jag fick modernisera den gamla kyrkan och tack för nåden att jag fick bli länsbiskop i Certifikatkyrkan.

Voj Stig, hur kunde du vara så trögtänkt! Får se om du förstår din chans nu. Sture slår sig för bröstet då telefonen ringer. Det är hans syster, hon som är med i sekten. 

Vad vill hon nu då muttrar Sture. Systern är upprörd. Sture du kommer inte att få förödmjuka Stig en gång till. Jag vet att Jesus hjälper honom. Sture minns du faktiskt inte den tiden då du älskade Jesus? Minns du diskussionen vi hade efter att kören hade sjungit "Närmare Gud till Dig!

Det var ju du som fick välja sången den gången. En ilning går igenom biskopen. Första gången på länge ser han för sin inre blick barndomens Jesus. Sedan ser han på sin märkta hand och slänger på luren. Med det här märket kommer jag långt tänker han. Sedan faller han till marken och handen bryts vid fallet. I biskopsgården slocknar belysningen. Det blir mörkt, beckmörkt.

Kapitel 12 Finns det ännu nåd?

Finns det ännu nåd? Finns det ännu nåd? Ropet ekar i det tomma huset. Lisas morbror Sixten sätter sig upp i sängen med ett ryck. Han kallsvettas och är dödsblek. Partnern, prästen Kurt är på svensexa och Sixten har haft tid att tänka.

På kvällen före han somnade tänkte han på systerdottern Lisa. Han mindes hur hon hade kramat honom och viskat "Jesus älskar dig Sixten, kom ihåg det".  Men jag kommer inte på bröllopet, Jesus hämtar mig hem till himlen. Jag träffar farbror John där. 

Kommer du med morbror?

Sixten hade varit orolig igår och han hade läst igenom hela uppenbarelseboken. Han hade känt hur han står utanför tillsammans med hundarna. Han kände sig bedragen och utnyttjad. 

Men det fanns sådan kraft i orden han fick höra: "Jesus älskar dig Sixten! Kommer du med Sixten?

På natten drömmer Sixten. Han ser Lisa sitta som en ängel omgiven av den himmelska härskaran. Ett rop går genom natten. "Lammets bröllop har kommit och dess brud har gjort sig redo." I drömmen förstår Sixten att han inte är redo. Den onde håller honom hårt i handen och hånler.

Ovan molnen seglar systerdottern och hon ropar. Jesus kommer, skynda dig morbror! Sedan förs han i drömmen till barndomens bönehus där Fadern, som var predikant förkunnar: "Tro alla barndomssynder vara förlåtna!: Därpå förs han i drömmen till Faderns grav och ser honom uppstå och stiga upp mot himlen. 

Kom med Sixten ropar han! Skynda dig Sixten, skynda dig Brudgummen Jesus kommer!

Sixten drar kläderna på sig och springer ut. Det är redan ljust, men en eld brinner på österns himmel. Skynda dig Sixten, skynda dig ekar det i hans öron!

Han ser Esas hus och springer dit och klappar på dörren. Inifrån hör han endast änglasång: "Jesus kommer, ja han kommer". Sixten bultar allt hårdare och han ropar: 

"Finns det ännu nåd för mig, får jag också komma med?

Dörren öppnas och Esa ser förvånad ut. Utmattad sjunker Sixten ner efter att dörren stängts. Han hör orden. Din synd är försonad! Jesus dog för dig broder. 

Sixten ler och han ser endast Jesus. Han hör harpornas sång. Han ser Lisa le i skinande vita kläder. "Du kom med Sixten!"  

Sedan stämmer kören upp och Sixten sjunger med. Han sjunger med i Lammets nya sång. Bröllopsfesten börjar!

Epilog

En måndag i advent får jag ett förtroendeuppdrag. Jag uppmanas att sammanställa berättelsen om familjen Nåd och dess vandring från Skogsbyn till Evigheten. Jag stiger in i kammaren i den lilla stugan. På väggen tickar den gamla dalklockan. Pendeln svänger och det är fridfullt. Vad skall jag skriva frågar jag försiktigt. Jag borde få en version av boken färdig till jul.

Ur dunklet kommer en röst. Skriv att Gud är god, skriv att i himlen finns det ännu rum. Hjärtat slår något extra slag. Skall jag skriva om himlen? Svaret kommer sakta, nej det skall du inte skriva om. 

Skriv om vägen till himlen, berätta om vägen dit och tre generationers öden under vandringen. Jag lyssnar noggrant. ”Vägen känner du ju”. Jag ser mig runt i rummet och blicken faller på en öppen bibel. Visst känner jag vägen, visst känner jag Herren Jesus. 

Ni har annars ett ovanligt men mycket vackert släktnamn säger jag glatt. Nåd, Arne och Ester Nåd, visst var det så ni hette?

Arne och Ester Nåd berättar: Ja allt är nog av nåd. Det är nog endast om Guds godhet och hans nåd, Herren Jesus som vi vill berätta. Men vår familj fick ju vara objektet för Guds nåd. Jag avbryter. 

Men jag vet ju att ni också drabbades av stor sorg. Det stämmer säger Ester, men Jesus bar oss genom sorgen. Nu blir Arne ivrig. "Skriv att Herrens nåd är var morgon ny."

Tänk att vi på vår ålderdom ännu fick barn, två tvillingpojkar berättar Ester. Skriv att Gud ger här nere vad vi behöver och att himlaarvet blir ännu över. Arne är full av tacksamhet, från släkte till varar hans nåd. Evig är hans nåd inflikar jag. "Tick tick" svarar dalklockan!

Det är bara en bit, från vår stuga och dit.

Skogsbyn är en vacker ort i norra Österbotten. Väckelsens vindar blåste i flera etapper genom byn. När Gud kallar och Andens glöd går genom byn svarar innevånarna på kallelsen. I de yttersta dagarna ljuder bibelns budskap kraftigt. 

”Idag, idag, då du hör Herrens röst, förhärda inte ditt hjärta.” Älven rinner genom byn och på båda sidorna om floden tjänar folket Herren.

Plötsligt minns jag Arnes ord. ”Försköna inget, skriv om sorg och glädje. Skriv om synd och nåd. Kom ihåg att boken, berättelsen om släktens öden bör vara ärlig. 

Ansvaret tynger mig en stund. Jag vet att jag en gång skall göra räkenskap inför Herren Gud. Även om det är en fiktiv berättelse om tre generationers väg till Evigheten bör Bibelns budskap ljuda klart. 

Ja, jag skall skriva vad jag ser. 

Åter närmar jag mig den lilla stugan i Skogsbyn. Jag ser Arne och Ester Nåd. Jag ser tvillingpojkarna leka på golvet. Jag hör sången ljuda i den lilla kammaren:

Det blir något i himlen för barnen att få;

för de barn som i Herren fått dö.
De får kronor av guld, de får harpor också,
de får kläder så vita som snö.
Det blir något att få, det blir något att få,
det blir något för barnen att få
i den himmelska stad, där var tunga är glad,
där blir något för barnen att få.

Lille John stiger upp och söker sig till mors famn. Mor och son ser ut genom fönstret. De ser bergen, de ser bortom bergen. "Bortom bergen är Guds paradis."

Lillebror får sitt namn

Arnes och Esters barnbarn som jag endast kallat för lillebror har ett vackert namn. Han heter Isak, Isak Stark. Mor Stina hade beslutit att han skulle heta Ismael. Egentligen var det så att pappan Ernst fick välja mellan Ismael och Mohammed. Vad vad jag vet godkände han ingetdera.

Medan modern Stina väntade sonen, arbetade hon hårt med att anpassa kyrkan enligt riktlinjerna för den planerade världsreligionen. Hon var mycket intresserad av Islam och föreslog at alla kors på kyrkorna i socknen skulle tas ned för att inte stöta någon. Dopet ville hon också avskaffa och ersätta med en högtidlig namngivningsceremoni. Plötsligt blev hon mycket sjuk och man fruktade att hon skulle få en havandeskapsförgiftning.

Läkarna arbetade intensivt för att uppehålla hennes och barnets liv. Pojken föddes slutligen allt för tidigt och han var så gott som livlös. Den kristne barnläkaren arbetade under bön och tårar med att återuppliva pojken. Han var vid liv, men det såg ut som om att han inte orkar leva. I sjuksalen döper han honom i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.

Det finns kraft i Kristi namn och pojken vars livsdagar var skrivna i himmelen överlever. Modern får också god vård, men ligger i koma. I väntrummet har fadern Ernst just vaknat då han väcks av att barnläkaren som med ett leende berättar. Gratulerar, ni har fått en son. Han var nästan död men han överlever. Vilket namn skall jag skriva i journalen. Ni har själv förresten ett mycket vackert namn, Ernst Nåd.

Ernst är mycket trött och påverkad av drömmen han hade. Han svarar på läkarens fråga. Pojken skall heta Isak. Så blev pojken döpt och fick namnet Isak från Gud, samt moderns släktnamn Stark. Förunderliga är Herrens vägar tänker jag.

Ernst dröm

I väntrummet har Ernst en dröm. Han står ute på gården vid barndomshemmet och tittar på stjärnorna. Far Arne står bredvid och berättar. Han berättar om Abrahams tro. Han berättar om löftessonen Isak. I drömmen förflyttas de till Moria berg. Han ser väduren komma. Han ser ett kors resas på samma kulle. 

Han håller Fadern i handen och åter ser de mot himmelen. Plötsligt står han ensam och synen förändras. Han ser en stor och härlig festsal. Han ser ljuset som strömmar in, men han ser inte ljusets källa. Han ser patriarkerna tåga in i salen, han ser hur platserna stilla och värdigt fylls. Far Arne intar sin plats. Ester sitter bredvid. John sitter salig på sin stol. Sedan ser han två tomma stolar och på namnskyltarna läser han förundrat, Isak och Ingrid.

Han svettas och söker sitt eget namn vid bordet men hittar det inte. Blicken går tillbaka till barnens platser. Vem sitter på stolen bredvid?

Han bländas av ljuset och hör barnläkarens röst. Dörren stängs sakta och han befinner sig åter i väntrummet. Gratulerar, du har fått en son. Som i en dröm hör han sig säga. Han skall heta Isak.

Ernst har åter bråttom. Han skyndar sig tillbaka till arbetet. Bekymren hopar sig, aktiekurserna sjunker och den himmelska drömmen förskjuter han. Han har inte tid att tänka på evigheten nu.

Det blir långa dagar, allt medan sonen växer upp. Ernst har många järn i elden. Han köper och säljer. Dagarna fylls av att räkna och dividera, kolsänkor och utsläppsrättigheter tar all tid. Han beundrar den store ledaren. Tänk så mycket nya arbetsplatser och visst är luften lättare att andas nu. Ernst känner sig också oersättlig. Han vill vara med och rädda världen. Och tänk, han får sitt eget certifikat. Han är nu priviligerad, en elitmedborgare. Stolt betraktar han märket på handen, medan rösten från himlen tystnar.

Men på tronen sitter himmelens Gud. Av nåd får Isak sitt namn. Av nåd blir pojken döpt. Av nåd får han höra om sången. Av nåd får han genom storasyster höra om Jesus. Av nåd finns det i himmelen gyllene skålar fyllda av de heligas böner. 

I himmelen och på jorden sker det stora saker och sigillen bryts, någon sitter på tronen och Jesus håller stadigt i bokrullen. Vågornas och havets dån fyller jorden och av nåd ser en liten skara förundrat som i en dröm vad som steg för steg sker. Allt verkar ske precis som det blivit sagt. 

Guds barn fylls av frid mitt i stormen. Korset lyser ännu och vid rodret för Kristi kyrka står en väldig gestalt. Han har väldiga armar och vågorna och stormen tystnar då han säger: "tig!".

Övergiven av sina föräldrar bereds även Ingrid och Isak av nåd för den himmelska festen. I böckerna på jorden bär de namnet Stark, men i himmelen bär de namnet Nåd, Det namn med vilket de blev inskrivna i Livets bok. Ömt förvarar Jesus boken. Han håller den stadigt i sin hand.

Och sändebuden de skyndar mellan himmelen och jorden. En stege står rest på jorden. Guds änglar stiger upp och ned på den. Allt medan dalklockan tickar stilla, tick, tick.