"Hoppas på Herren och håll dig på hans väg, så upphöjer han dig och du får ärva landet."(Psaltaren 37:34)
I gamla testamentet möter vi sju gånger uppmaningen att hoppas på Herren. Det är ett hopp som aldrig kommer på skam.
När jag nu på morgonen tog en sväng in till kontoret för att reda upp några saker inför semestern fick jag också ta del av ett bibelord som uppmanade till att hoppas på Herren, att förtrösta på himmelens Gud.
I Hebreerbrevet kapitel sex läser vi: "När Gud gav löftet till Abraham svor han vid sig själv, eftersom han inte hade någon högre att svära vid. Han sade: Jag ska rikligt välsigna dig och rikligt föröka dig. Så fick Abraham efter tålmodig väntan vad Gud hade lovat.
Människor svär vid den som är större än de själva, och eden blir en bekräftelse som gör slut på alla invändningar. När Gud ännu klarare ville visa för löftets arvingar hur orubbligt hans beslut är, bekräftade han det med en ed.
Så skulle vi, genom två orubbliga uttalanden, där Gud omöjligt kan ljuga, få en kraftig uppmuntran, vi som har sökt vår tillflykt i att hålla fast vid det hopp vi har framför oss.
Detta hopp har vi som ett tryggt och säkert själens ankare som når innanför förhänget. Dit gick Jesus in och öppnade vägen för oss, när han blev överstepräst för evigt, på samma sätt som Melkisedek."
Här på jorden finns det alltså en hoppets väg som vilar på Guds löften. Gud kan inte ljuga. I Herren Jesus går Guds löfte i uppfyllelse. Honom tror vi ju på. Så får vi då redan gripa tag i detta levande hopp.
Hoppets väg är en banad väg och den leder ända fram till honom som gav människan ett hopp, en framtid och ett hopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar