"Kristus, uppenbara för oss undret med din offerdöd, ur syndafallet gör oss fria i din kärleks glöd. Låt oss ständigt, vill vi be, fast i tron mot korset se."
Orden ur den i Finland välkända psalmen ljuder i rummet. Psalmens ord bekräftar det som vi under en helg fick diskutera. Jag kan konstatera: Gud lade verkligen sina egna ord på tungan på sjömannen från Hailuoto, Gustaf Skinnari.
I mina tankar kommer den gångna helgens studier i ordet, gemenskapen som vi hade i det lilla rummet. Åter en gång stämmer jag upp i den andra versen.
"Mörkrets dysterhet försvinner, natten flyr för dagens bloss, och när Kristus segern vinner öppnas himmelen för oss. Med sitt blod, så är vår tro, på sitt kors han ger oss ro."
Jag har läst Romarbrevets åttonde kapitel som så tydligt beskriver den nya och levande vägen till himmelen. Vägen där Herden går före:
"Alltid tar den gode herden hand om vilsegångna får, håller vård om flocken, ger den tålig ledning var den går. Jag får tro att också jag skall få se hans anletsdrag."
En ny lång arbetsdag väntar och jag låter den fjärde versen ljuda:
"Här bland frestelser och plågor skall min tro ej tryckas ner. Inga tvivelsjuka frågor ställer sig mitt hjärta mer. Med försoning hel och full är jag trygg för Kristi skull."
Där i Kristus hade också sjömannen sin trygghet. Vid rodret står en väldig gestalt. På sina händer har han tecknat oss:
"Över stormig färdled kan den fasta tron se fram emot lugnet på den andra stranden där min längtan kan få bot. Må jag snart nå målet, där inga stormar längre är."
Med förtröstan på Gud möter vi en ny dag. Den får vi lägga i hans händer. Vilans dag är nära:
"Du ger tron som jag behöver, viljans kraft att hålla ut, och du råder också över frälsningen vid vägens slut. Trött av mödor får jag då friden i din himmel nå."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar