Segerkransen

På 50-talet kom Paulus till Korint, en blomstrande handelsstad och huvudort i provinsen Achaia, känd för sin lyx och sina laster.

I Korint visste man inte mycket om Gud. Jesus var okänd för folket. Man hade så mycket annat som upptog tankarna. Så är det också i vår tid. 

I går morse fylldes Ylläs av folk från ett tiotal länder. Man hade kommit för att tävlingsskida 70 km i en av världens vackraste trakter. På natten innan föll det mycket nysnö. Vädret var grått och det var nollföre. 

När jag packade vår bil för hemfärd hördes speakerns instruktioner inför tävlingen. När vi sedan körde upp mot backen för att returnera nyckeln möttes vi av en ström av bilar som skyndade bort från fjället. Runt tusen skidåkare hade startat sin färd och tävling mot målet och segerkransen på andra sidan Ylläs och Pallastunturi nationalpark. 

Människan möter mycket här i livet om hon får leva. Livet fylls av arbete, familj och mycket annat. Ännu idag går livet här på jorden sin gilla gång. Människan har inte ändrats mycket sedan Paulus på 50-talet kom till Korint.

I sitt första brev till Korinterna skriver Paulus om segerkransen: "Vet ni inte att av alla löparna som springer på arenan är det bara en som får priset? Spring så att ni vinner det. Alla som tävlar måste ha disciplin i allt – de gör det för att vinna en segerkrans som vissnar, vi för att vinna en som aldrig vissnar. Jag springer alltså inte utan att ha målet i sikte, jag boxas inte likt en som slår i tomma luften. I stället är jag hård mot min kropp och tvingar den till lydnad, för att inte själv komma till korta när jag predikar för andra."

Paulus liknar livsloppet som en lång tävling. Människan kan vinna en segerkrans som vissnar, eller en som inte vissnar. Här i livet kan världens segerkranser skymma det verkliga livet, livet i gemenskap med Gud genom tron på Jesus.

Som Guds folk får vi lyfta fram den segerkrans som är evig och aldrig vissnar. Den hotas inte av nysnö, av inflation eller krig. Den hotas inte av mänsklig svaghet, av sjukdom, trötthet och skröplighet. Segerkransen är förvarad hos Gud. Kröningen sker när Jesus kommer tillbaka.

Då är det endast det att tron på Jesus är bevarad i hjärtat som avgör. Kanske någon då är på väg uppför fjället, någon ligger vid fronten medan granatsplittret regnar. Någon ligger i sin säng med feber. Någon arbetar i sitt anletes svett. Någon sjunger om Jesus.

Minns vi den segerkrans som inte vissnar? Kan vi mitt i livet med dess skiftanden säga likt den gamle aposteln. "Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron. Nu väntar mig rättfärdighetens segerkrans. Den ska Herren, den rättfärdige domaren, ge mig på den dagen, och inte bara mig utan alla som älskar hans återkomst."

Som får i Guds hjord bär vi på det hoppet. Att av Guds nåd få ta emot den segerkrans som aldrig vissnar. När blicken i allt fästs vid Jesus kommer också den dagen. Nyckeln till det eviga livet, tron på Jesus skall vi värna om var dag som Gud ger oss. 

Då byts den kämpande tron en gång mot en krans som aldrig vissnar. Dimman försvinner. Tröttheten är borta. Tvivel finns inte mera. Vandraren når sitt mål, sällheten hemma hos Gud.