Medan jag lyfter in sommardäcken i bilens bagagelucka tänker jag på orden jag skrev i dagboken på morgonen. Nog var det ett kraftigt budskap som Gud gav sin tjänare Jesaja.
Nog är det kraftigt ännu inser jag. Det är med en viss bävan man betraktar dem. Med bävan återger vi dem. Borde vi mera lämna bort det allvarliga Gudsordet och endast trösta människorna? Nog blir det bra ännu.. Inte behöver vi möta krigets fasor..
I de tankarna sätter jag på radion. Och bibelläsarens röst ljuder: "Och se en gulblek häst".
Jag hoppar till. Vi ser ju hur dessa Uppenbarelebokens ryttare liksom värmer upp i Ukraina.
Jag lyssnar vidare. Jag hör om den vita dräkten som de som blivit slaktade för Guds ords skull blir iklädda i. Jag hör deras rop: "Hur länge Herre?"
Jag hör hur konungarna och stormännen förgäves försöker gömma sig för Lammets vrede. För Honom som sitter på tronen.
Jag lyssnar vidare och hör om sigillet som sätts på Guds tjänare. Jag hör om den stora skaran som kommer ur nöden och står inför tronen klädda i vita skinande kläder.
Då blir jag åter stadfäst i Ordet. Inget ord som går ut ur Guds mun går ut fåfängt. Det bereder mig, det bereder folken för Konungens återkomst.
Och än en gång får jag skriva: "Där uti Jesus bevarad jag är".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar