En människas liv här på jorden är ovaraktigt. Gudsmannen Mose skriver att det blir 70 eller 80 om det är långt. Ja i psaltarpsalmen 90 skriven av honom läser vi:
"Du låter människorna vända åter till stoft, du säger: "Vänd åter, ni människors barn!"
Ty tusen år är i dina ögon som den dag som förgick i går, de är som en nattväkt. Du sköljer dem bort, de är som en sömn.
Om morgonen liknar de gräset som frodas. Om morgonen gror det och blomstrar, om aftonen vissnar det och blir torrt."
Men Hebreerbrevets författare skriver om en vila så skön: "Alltså finns det en sabbatsvila kvar för Guds folk. Den som har kommit in i hans vila får vila sig från sina gärningar, liksom Gud vilade från sina."
I tidningen läser jag att ännu en bysbo har brutit upp. Hon har lämnat den här byn för en skönare värld. Bönehuset här i byn var viktigt för henne. Innan pandemin började möttes vi alltid där då det var något tillfälle.
Den som förtröstar på Guds Lamm, på Jesus har en förtröstan på ett skönare land. Ett land med skönare färger, med vackrare blommor. Ett land där Jesus är synlig för ögonen.
Det finns ett hem ditt stormens brus ej någonsin skall nå. I en lång dröm såg jag något av det landets fägring i natt. Där var ett skönare ljus, ett annat hav.
Landet där Jesus är, landet där den kalla nordanvinden inte vinar, ett skönare land som vandraren som håller vid tron på det som Jesus gjort en gång går in i..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar