Förra veckan gjorde jag upp avtal eller kontrakt för en del projekt. Vi gjorde kontrakt i samförstånd, men i ett fall var en del svordomar med.
En del människor har den märkliga vanan att krydda sitt språk med den ondes olika benämningar. Det är ganska svårt att kunna påverka någons tal. När en människa saknar tron finns det ett tomrum och då tar den onde över. Ibland vill han riktigt ljudligt bekräfta sitt revir.
I bilen bad jag för mannen som har vanan att svära. Vi har kommit bra överens och jag har fått några glimtar av det som finns bakom det robusta skalet. Som kristna är vi kallade att be för alla. Vi får be att Gud ger tillfällen att något vittna om Jesus. Endast Jesus och Ordet om Jesus förmår bryta den ondes fästen och band.
Vi vill ju vara bekännande kristna och han som vi vill bekänna är ju just Jesus. Vi är medvetna om att vi bär på samma synder som de som inte tror. Skillnaden är att vi ser synden i oss själva. Vi inser att vi behöver Jesus. Otron är den största synden och den tar ju också endast Jesus bort.
Människan har en odödlig själ. Jesus vittnar om hur den rike mannen i dödsriket plågas av sina synder. Han inser att de för evigt kommer att pina honom och i det tillståndet får han kärlek till sina bröder. En kärlek som plågar honom. Kanske han också hade förlett sina bröder. Han vill inte att de skall hamna i samma pinorum som han och han ber Abraham att sända den fattige Lasarus tillbaka till tiden och vittna om bättringens nödvändighet för dem.
Men han får höra att Lasarus har gjort sin tjänst och bröderna har Mose och profeterna. Jesus vittnar ju på andra ställen om att just de vittnar om Jesus. Ja vi vet att hela bibeln vittnar om Jesus. Och Jesus och Ordet om honom kallar till omvändelse och tro.
Vi lever i en värld där högljudda krav på att vi som kristna bör acceptera synden kommer allt närmare. Människor som är bunden av synder och offentligt lever i dem kräver, eller önskar att bekännande kristna skall acceptera synden och även välsigna den.
Jag tänkte en hel del på detta i går. Det är grymt då en människa hamnar i den ondes våld. Djävulen binder den stackars människan och utövandet av synden förhärdar och dödar samvetet. Slutligen finns endast en önskan kvar att vänner, familj, kyrka och samfund skall acceptera synden och helst välsigna den.
Guds ord förbjuder detta eller Kristi kärlek hindrar det. Kristi kärlek tvingar säger aposteln. Som kristna är vi kallade att be, att bära och inte ge upp. Må vår kärlek till medmänniskorna vara sådan att vi inte glömmer evighetspersektivet.
I det tillstånd som en människa lämnar det här livet ställs hon också inför domen. Och i väntan på domen plågas en ofrälst själ. Döden ger ingen vila, ingen ro. Döden är ingen tillflyktsort för en plågad själ. Livet är heligt. Livet är ett unikt tillfälle att bli försonad med Gud genom tron på Jesus. Därför skall vi alltid värna om livet och beskydda liv.
Må Gud ge oss som enskilda och församling den rätta kärleken till de människor som vandrar i otro. De som aldrig fått lära känna Jesus, de som glömt honom, eller är så starkt bundna att de inte vågar fly till honom.
Om än trycket från världen blir allt större står Guds ord fast. Berättelsen om den rike mannen är ett mäktigt vittnesbörd. Ingen som dött i otro önskar att någon skall komma till samma pinorum.
Här i tiden söker människar som lever i otro stöd av varandra. Otron vill man göra till normen. Ingenting skall få påminna om omvändelsens nödvändighet. Man vill tro att man i sina egna kläder skall kunna stå inför Gud. Det kan ändå ingen. Där duger endast Kristi rättfärdighet.
Kristi kyrka har ett uppdrag av Jesus att göra alla folk till hans lärjungar. Detta gäller både nära och fjärran. När och om kyrkan glömmer detta har den upphört att vara Kristi kyrka.
Jesus umgicks med syndare och publikaner. Han varken deltog i deras synd eller uppmuntrade dem till synd. Men han var nära där de var hårt bundna och han förmådde befria dem från syndens band.
Jesus har ännu idag samma kraft. Därför får vi alltid visa på honom. Han löser från vanmakt, från synd och skam. Han vill och förmår lösa den av synden bundna själen. Må det alltid också vara vår vilja. Tiden är kort. Avfallet når snart sin kulmen och nådens tid tar slut. Tiden är kort, men evigheten är lång, ja den har inget slut.
Därför behöver vi betänka var vi vill tillbringa Evigheten. Gudsmannen Josua sade: Jag och mitt hus vill tjäna Herren.
I Josuabokens 24. kapitel läser vi: "Så frukta nu Herren och tjäna honom helhjärtat och i sanning. Skaffa bort de gudar som era fäder tjänade på andra sidan floden och i Egypten, och tjäna Herren.
Men om ni inte vill tjäna Herren, så välj i dag vem ni vill tjäna, antingen de gudar som era fäder tjänade, när de bodde på andra sidan floden, eller de gudar som dyrkas av amoreerna, i vilkas land ni själva bor. Men jag och mitt hus, vi vill tjäna Herren."
Då svarade folket: "Aldrig att vi skulle överge Herren och tjäna andra gudar! Ty Herren är vår Gud, han själv är den som har fört oss och våra fäder ut ur Egyptens land, ur träldomshuset, och som har gjort dessa stora under inför våra ögon och bevarat oss hela den väg vi har vandrat och bland alla de folk, vilkas land vi har dragit igenom."
Gud är god, stor är hans trofasthet. På honom får vi kasta alla bekymmer. Unga kan bli trötta och ge upp, men den som förtröstar på Herren får ny kraft. Buren av örnevingar fortsätter han mot Himmelens land.
Ordet lär oss att bära varandras bördor. Att stödja och i kärlek visa på Herren Jesus, Guds Lamm som bär världens synd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar