Job var from och rättsinnig. Han fruktade Gud och drabbades av prövningar. På en endaste dag mister han alla sina ägodelar och alla sina barn.
Job vänder sig till Herren i sin bön. Han syndar inte. Han anklagar inte Gud. Därefter drabbas han av ännu en prövning, sjukdom. I den nöden uppmanas han av sin hustru att förbanna Gud och dö.
Men i nöden vänder Job sig till Gud och han syndar inte med sina läppar. Tre av Jobs vänner får höra om hans olyckor och de enas om att gå till honom och visa sitt deltagande och trösta honom.
"När tre av Jobs vänner fick höra om alla de olyckor som hade drabbat honom, kom de var och en från sin ort: Elifas från Teman, Bildad från Sua och Sofar från Naama. De enades om att de skulle gå till honom för att visa sitt deltagande och trösta honom.
Men när de på avstånd fick se honom och inte kunde känna igen honom, brast de i gråt och rev sönder sina mantlar och kastade stoft mot himlen, ner över sina huvuden. Sedan satt de med honom på marken i sju dagar och sju nätter utan att någon av dem sade ett ord till honom, eftersom de såg att hans plåga var mycket stor."
Med bävan läser jag den här boken, men med bön om att det skulle bli till välsignelse. Gud är allsmäktig. I hans händer vilar allting. Vi kan inte alltid förstå hans vägar. I sitt ord säger han att för den som älskar Gud samverkar allt till det bästa.
I bland får vi likt Jobs vänner sitta tysta med knäppta händer. Att tala har sin tid och att tiga sin tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar