Det tog en stund förrän tankarna fick fäste vid Guds ord som var bevarat i minnet. Utan Guds ord kan vi inte veta så mycket om Gud.
Något kan ändå varje människa veta, även hedningarna: "Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat."
Men mina tankar gick till skapelsen och syndens inträde i världen. Jorden var ju syndfri vid skapelsen. Visst fanns den där ute, för djävulen hade gjort uppror, men i paradiset fanns ingen synd.
Synden kom in i världen genom människans olydnad mot Guds ord. Då förändrades allt och en främmande skepnad täckte allt det sköna. Så är det ännu idag, mitt i den sköna försommaren.
Den här försommaren känner vi kontrasten tydligare än någonsin. Jag har inte förr upplevt en så här skön och vacker vår och försommar. Men inte har jag heller någonsin upplevt syndafallets följder så konkret.
Jag har själv tagit ett nytt ord till hjälp för att definiera tillståndet - "coronaveteran". Människor som upplevt krig kallas krigsveteraner. Om dom vet vi något. Vad vet vi då om en coronaveteran?
Själv längtar jag till Gud. Jag väntar på Jesus. Jag tar fasta på Guds ords löften om hans ankomst och återkomst.
Men Bibeln vittnar om att Guds folk för syndens skull alltid varit "veteraner". I tro har de väntat på Guds löften. I tro har de sökt staden med de fasta grundvalarna. I tro har de levt som främlingar och gäster på jorden.
Skapelsen suckar och längrar efter Guds barns befrielse. Martyrerna väntar på uppståndelsens morgon i sin vita klädnad.
Nog visste Gud allt detta när han skapade jorden. Nog vet Gud hur Evigheten ser ut för han är ju där. I hans omvårdnad lutande mot hans ord finner även coronaveteranen frid, Guds frid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar