”Taivaan portit ovat auenneet. Ihan kuin olisi tullut uuteen
maailmaan, kun on ihmisiä terassilla.” En rubrik i en kvällstidning idag gjorde
mig betänksam och ledsen. Den stackars mannen var en av de första som ville
släcka sin törst tidigt på måndagsmorgonen. För honom var det som om himmelens
portar hade öppnats då spriten åter flödade fritt. Redan halv 10 på morgonen var
terrassen i stadsdelen Kallio i Helsingfors så gott som full.
Inte är det Herren Jesus som står vid de portarna och lockar
in folk för att släcka sin törst. Corona är mannen inte rädd för, men det stör
honom.
Över hela världen har människor några månader levt i fruktan,
men ändå inte i gudsfruktan. Om gudsfruktan skriver aposteln att den i förening
med ett förnöjt sinne är en vinning. Om vi har mat och kläder får vi vara
nöjda.
Gudsfruktan är ett ord som vi behöver stava på. Job nämner
det tre gånger och vi finner det i Psaltaren i psalm 36, där David prisar Guds
nåd. Gudsfruktan är en nåd som kan ta bort övriga rädslor och fostrar människan
att leva gudaktigt i den tid som är.
Gudsfruktan är alltså inte beroende av yttre förhållanden,
men är ett tillstånd som Guds ord lyfter fram som en norm för Jesu vänner.
Gudsfruktan söver inte människan utan manar till vaksamhet och förtröstan. Det
finns mycket man kunde skriva om det förunderliga ordet. I gudsfruktan finns inte
rädsla men vördnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar