"Kom ihåg det som har hänt
i det förgångna,
ty jag är Gud,
och det finns ingen annan Gud,
ingen som jag.
Jag förkunnar från början
vad som skall komma
och långt i förväg
det som inte har skett.
Jag säger: Mitt beslut
skall gå i fullbordan,
allt vad jag vill kommer jag att göra.
Jag kallar på örnen från öster,
från fjärran land honom
som verkställer mitt beslut.
Vad jag har talat, det låter jag ske,
vad jag har beslutat,
det sätter jag i verket.
Hör på mig, ni självsäkra,
ni som är fjärran
från rättfärdighet:
Se, jag låter min rättfärdighet komma nära,
den är inte långt borta,
min frälsning dröjer inte.
Jag ger frälsning i Sion,
min härlighet åt Israel.
Även Babel kallades av Gud men förleddes av högmod och "egen vishet":
Du förtröstade på din ondska och tänkte:
"Ingen ser mig."
Det var din vishet och din kunskap som förledde dig,
och du sade i ditt hjärta:
"Jag och ingen annan."
På ett mycket märkligt sätt beskriver Bibeln Babels undergång:
" Därför skall olycka
komma över dig,
och du skall inte veta
varifrån den kommer.
Fördärv skall falla över dig,
du skall inte kunna avvärja det.
Plötsligt skall ödeläggelse
komma över dig,
när du minst anar det."
Ja, plötsligt och oväntat gick Babel en gång under. Lika plötsligt skall också det "nya Babylon" förstöras när tiden är inne.
Babylons undergång och Guds folks frälsning hör ihop. Jesaja skriver:
"Vår återlösares namn
är Herren Sebaot,
Israels Helige!"
Vid Babels floder hängde Israels barn upp sina harpor i pilträden. Längtan till Sion blev stor och tärande:
Vid Babels floder
där satt vi och grät,
när vi tänkte på Sion.
"I pilträden som fanns där
hängde vi upp våra harpor.
Ty de som höll oss fångna
bad oss sjunga.
De som plågade oss
bad oss vara glada:
"Sjung för oss en av Sions sånger!"
Hur skulle vi kunna sjunga Herrens sång
i främmande land?
Om jag glömmer dig, Jerusalem,
må min högra hand
glömma att spela.
Min tunga må fastna i gommen
om jag inte tänker på dig,
om jag inte låter Jerusalem
vara min högsta glädje."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar