Ännu något om Babylon

Mellan varven har jag under den sista tiden läst och funderat över Babylon och dess fall. Jag har inte tidigare riktigt kunnat ta till mig den glädje som också finns i dessa profetior. Så är det då vi som människor bor mitt i Babylon. Men även i Babylon har Gud en skara återlösta som han kallar hem till Sion.

Petrus framför i sitt första brev hälsningar från församlingen i Babylon. I brevet till de kringspridda i mindre Asien skriver han att församlingen där är utvald liksom andra Guds barn. Antagligen syftade Petrus på församlingen i Rom och namnet Babylon antas också vara ett symboliskt namn för Rom.

Antagligen har det Babylon, den sköka som Johannes får se också ett symboliskt namn. Vi missar nog kanske något om vi utgår från att det med Babylon endast avses Rom och den katolska kyrkan. Visst är den katolska läran i mycket i strid med Guds ord och det rena klara evangeliet.

Men ändå vill jag utgå ifrån att även jag bor och lever mitt i Babylon och i mitt kött lever och frodas Babylons ande. Men Guds ord är ju så klart. Denna gamla del skall ju aldrig bli frälst. Det går inte att förädla denna del, den av syndafallet förstörda människan som vi lever i här på jorden. Köttet strider mot Anden och Anden mot Köttet.

På samma sätt är Lammets brud och Babylons brud fiender. När bröllopsklockorna tystnar i Babylon firas det bröllop i Sion och Lammet och hans utvalda brud förenas. Nog är Guds ord skarpt och tveeggat. Det tränger igenom. Det skiljer också Ande och Kött liksom märg och ben.

Men i Sion och i Himmelen är det glädje, en ofattbar glädje då Babylon går under. Kan jag då glädjas? Har jag rätt att glädjas? Kan jag undvika att glädjas? När jag talar om jag menar jag Guds Ande som bor och verkar i ett Guds barn..