"var inte rädd"

När och då Guds Ande öppnar det profetiska ordet om den yttersta tiden drabbas nog den mänskliga delen ofta av rädsla, medan den nya delen som har frid med Gud gläds.

När profeten Daniel år 537 före Kristus fick en uppenbarelse hade han gått och sörjt i tre veckors tid. Gud kan alltså också använda en rädsla som är efter hans sinne.

Den gamle Daniel bereddes för sina sista syner. Strax efter påsken befann han sig vid floden Tigris, en av paradisets floder. Fastän Paradisets dörr redan länge varit stängd hade Gud tagit hand om Daniel. För snart 70 år sedan hade han som en ung pojke förts bort till Babel.

Det är intressant att Daniel får sina sista syner tre år efter att Persien trätt fram som den nya stormakten. Vi lever nu också i en tid då Persien stärker sina positioner i världen. Det gamla Babel som hade sina rötter i det nuvarande Irak har förlorat sin styrka.

Något som inte har ändrats är att Persien ännu brinner av hat mot Guds egendomsfolk Israel. Man längtar efter att utrota det folket från jordens yta. Bibeln vittnar om att man inte nu heller kommer att tillåtas utrota hela folket. Det lyckades inte på Hamans tid och likadant blir det också nu.

Varför det inte lyckas beror på att någon sitter på tronen. Han har i sitt ord lovat att en rest av det egendomsfolk som han utvalt skall bli frälst. I en tid av stor vedermöda skall det ske:

Men på den tiden ska ditt folk bli frälst, alla som är skrivna i boken. De många som sover i mullen ska vakna, några till evigt liv och andra till förakt och evig skam. De förståndiga ska då lysa som himlavalvets ljus, och de som har fört många till rättfärdighet som stjärnorna för alltid och för evigt.

När då Daniel där vid floden möter honom som sitter på tronen är hans första ord: Var inte rädd Daniel:

Hans kropp var som av krysolit, hans ansikte som en blixt, hans ögon som eldslågor och hans armar och ben som glänsande koppar. Ljudet av hans ord var som ett väldigt dån.

Jag, Daniel, var den ende som såg synen. Männen som var med mig såg den inte, men de greps av stark skräck så att de flydde och gömde sig. Jag blev ensam kvar, och när jag såg den mäktiga synen försvann all min kraft. Färgen vek från mitt ansikte så att jag blev likblek, och jag hade ingen kraft kvar.

Då hörde jag ljudet av hans ord, och när jag hörde det föll jag bedövad ner med ansiktet mot jorden. Då rörde en hand vid mig och hjälpte mig upp på mina darrande knän och händer. Sedan sade han till mig: ”Daniel, du högt älskade man, ge akt på de ord som jag talar till dig och res dig upp på fötterna, för jag har nu blivit sänd till dig.”
När han sade detta till mig reste jag mig bävande upp. Han sade till mig: ”Var inte rädd, Daniel.