Sanherib förmådde det inte, men Gud hade låtit "sin tjänare Babylon" straffa staden. Prästen Hesekiel hade en tid varit stum. Han hade redan i tolv års tid varit präst åt Gud vid älvarna i Babel. Sången hade tystnat.
Hesekiel berättar:
På kvällen före flyktingens ankomst hade Herrens hand kommit över mig. På morgonen öppnade han min mun innan mannen kom. Min mun öppnades och jag var inte längre stum.
Gud sade till Hesekiel :Och se, du är för dem som en som sjunger kärleksvisor med vacker röst och spelar väl. De hör dina ord men gör inte efter dem.
Men när det kommer – och se, det kommer – då ska de inse att en profet har varit ibland dem.”
Gud hade valt att öppna folkets ögon med hård hand. "Då ska de inse att jag är Herren, när jag gör landet till en ödslig ödemark på grund av alla avskyvärda ting de har gjort."
I tider av välgång är det svårt för människor att ta till sig orden om Guds helighet. Man vill inte höra att Gud hatar synden för solen lyser ju över både onda och goda.
Småningom försvinner skillnaden mellan Guds folk och världens barn. Ibland går det så att Guds folk lever "värre" än världens barn. Ändå tror man att man skall "ärva landet" fastän man missbrukar Guds nåd och trampar den under sina fötter.
Så hade det gått i Israels land och nu hade Jerusalem fallit. Men bland de fångna vid Babylons floder reser Gud upp sin profet, prästen Hesekiel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar