Nog förstår man att det finns en skapare när man vandrar i dessa "himmelska" landskap. Någon har sagt att naturen är min kyrka. Då har man nog ändå missat något.
Visst ser man och känner Guds godhet i naturen. Men riktigt stort blir det först då hans ord fyller den klara höstluften. Vi får ta del av syndabekännelsen i början av predikan. Sedan klingar avlösningens ord utöver vattnet. I bakgrunden brusar forsen och vattnet rinner västerut.
Den 135 km långa Oulankaälven har sina källflöden i Ryssland. Guds ord som ljuder över skogen, bergen och vattnet har sina källflöden i Evighetens land där livets älv strömmar från Guds och Lammets tron.
Vi vandrar genom ett främmande land säger broder Staffan. Nog är det gott att då ha Guds ord med på färden tänker jag. Vi får höra om syndafallet, hur synden förändrade livet här i den värld Gud skapat.
Efter syndafallet är vår vilja och vårt förstånd förmörkat. Tolkningsmodellen för Guds ord är "skulle då Gud ha sagt" då det borde vara "så säger Herren"
Nog är vi ett lyckligt folk då vi sätter tro till Guds ord. Det gäller både evangeliet, avlösningen och Guds bud och förmaningar.
Hur skulle vi kunna veta att evangeliet gäller då vi inte sätter tro till buden och förmaningarna? Sändningen tystnar då vi kommer ner i kanjonen. Guds röst tystnar om vi söker honom utgående från vårt av syndafallet fördunklade förstånd.
Vi behöver Guds röst då vi vandrar genom ett främmande land. Ordet som har sina källflöden från hemlandet, från Guds och Lammets tron.
"Sjunga om min Jesus, o det älskar jag"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar