Jag noterade för några dagar sedan en kommentar på FB. En kvinna i 60-årsåldern skriver att hon växte upp under en tid då "jordens undergång var nära och Jesus skulle komma på himmelens skyar och sortera upp oss ". Det var inte något vi barn såg fram emot, vi ville leva och var skräckslagna inför den kommande undergången.
Det var många som tyckte om kommentaren. Ändå handlar det ju ytterst om att "Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara". Nu vet jag ändå inte i vilket sammanhang som hon växte upp. Var undervisningen bristfällig eller var det något annat som störde. Hade hon inte fått höra om den nya jorden?
Jag minns när jag första gången mötte budskapet om att Jesus kommer till jorden. Budskapet var intressant och säkert även uppskakande eftersom det lämnade i mitt sinne. Men det var inte skrämmande.
Det var min två år äldre syster som berättade "nyheten" åt mig en söndag då mor och far var på väg till ett stormöte. Nog har det senare funnits stunder i livet då jag fruktat Jesu ankomst för jag har inte känt mig redo. Ändå tror jag att jag behövt även de stunderna.
Men tack storasyster för den goda nyheten du berättade för kanske 44 år sedan. Det är nåd att som barn få höra att barnavännen kommer tillbaka till jorden. Det är nåd att som ungdom i bönehuset få höra att Jesus kommer snart fast man upplever att synden på samvetet skiljer en från den segrande skaran.
Det är nåd att ännu som snart 50-åring få känna att Jesus verkligen kommer snart. Visst är Jesus ännu den samme barnavännen. Tvivlet och osäkerheten i ungdomsåren behövde jag också.
När jag nu några dagar funderat över hur det kändes för den skräckslagne FB- skribenten är jag övertygad om att lösningen är att mera berätta även för de små om att barnavännen kommer en dag.
Medan de ännu sitter i famnen får vi berätta om den stora dagen som även mor och far ser fram emot. Dagen då Jesus visar oss den nya jorden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar