En kallelse hem till Gud (2)

"Herren sade till Abram: ”Gå ut från ditt land och din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag ska visa dig.

Där ska jag göra dig till ett stort folk. Jag ska välsigna dig och göra ditt namn stort, och du ska bli en välsignelse. 

Jag ska välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig ska jordens alla släkten bli välsignade.”

Abram gav sig i väg som Herren hade sagt till honom, och Lot gick med honom. Abram var sjuttiofem år när han lämnade Harran."

Abram lydde Gud. Abram gav sig iväg som Herren hade sagt Honom.

Abram lyssnade till Herrens röst. Han hörde vad Gud sade.

Vilken konrast till Babels religion som bygger på vad människan kan, förmår och gör.

Att lyssna till Guds röst medför alltid välsignelse. Det är välsignat att vänta på Herren. Att vänta på hans tid. Att vänta på hans ledning.

Att bryta upp då Gud ger marschorder. Att i tro och förtröstan invänta Guds tid. 

Hans tankar, hans planer är så mycket högre än våra tankar.

Hur vet vi när Gud talar? Hur vet vi vad som är Guds vilja?

Det får vi återkomma till om Gud så vill..